Veterinärmedicinsk sportmedicin och rehabilitering – en evidensbaserad klinisk approach

”Hur vet du att min hund inte längre är halt?”. Frågan ställdes till mig häromveckan, av en djurägare vars hund ett år efter primärbesöket vid min specialistmottagning i sportmedicin och rehabilitering bedömdes att ha uppnått full rörelsefunktion. Djurägarens fråga är relevant. Det är en övergripande frågeställning som väl beskriver och omfattar hela den utförda, pågående och planerade forskning som jag bedriver.

För att ge en kort bakgrund till området: Klinisk manifestation av skador, sjukdomar och andra tillstånd i rörelseorganen kännetecknas av smärta och påverkad rörelsefunktion. Bakom manifestationen finns alltid belastning av vävnaderna. Vävnaderna i rörelseorganen belastas vid rörelse och de belastas kontinuerligt även om kroppen inte rör sig. En vanlig indelning av förekommande tillstånd är i akuta traumaorsakade skador, samt i kroniska belastningsutlösta skador och tillstånd som har utvecklats under en kortare eller längre tid. För att ställa diagnos så krävs en betydligt bredare och djupare kunskapsgrund tillsammans med helt andra modeller för utredning vid de kroniska, långvariga tillstånden, än vid de akut traumautlösta skadorna. Detta trots att yttringen av tecken då patienten först presenteras kan vara mycket lika.

Det finns omfattande kunskap baserad på forskning runt kroniska skador och tillstånd som samstämmigt visar att tidig diagnos och fysisk träning som huvudsaklig intervention är det som hjälper och dessutom ofta med goda resultat. För bästa behandlingsresultat behöver dessa patienter fångas upp tidigt. För att korta behandlingstiderna bör detta ske helst innan de irreversibla skador som ofta drabbar leder och senor har blivit manifesta. För att patienterna ska kunna fångas upp tidigt, så måste tidiga tecken och problem fångas upp av veterinär när djurägaren söker hjälp vid smärtutlösta beteendeförändringar och funktionsförändringar. Idag är det vanligt att diagnosen hos hundar ställs först efter att skadorna har blivit manifesta och kan upptäckas med bilddiagnostik. Men det går inte utifrån en röntgenbild bedöma funktionsnedsättning eller att utreda orsakssamband och primär sjukdomsorsak. 

En tidig diagnos förutsätter kompetens att fastställa och analysera problem baserat på klinisk identifiering och tolkning av tecken från rörelse-, nervsystem och integrativ fysiologi, där kunskapsbasen utgår från träningslära och sportmedicin. Denna typ av diagnostik sker idag på forskningsnivå hos sportmedicinspecialister. Inom veterinärmedicinen finns därför ett stort behov av forskning för att etablera kliniska modeller tillgängliga för primära mottagningar.

Resultaten från mitt avhandlingsarbete på hästens hovmekanik utgör nu basen för modern forskning inom det området. Den forskningslinje som jag initierat direkt efter min disputation inom sällskapsdjurens rörelseapparat är fokuserad på att utveckla nya metoder inom diagnostik, behandling och tekniker för datainsamling och att finna mätbara parametrar som kan koppla samman de olika delarna av träningslära och sportmedicin för att nå praktisk och klinisk tillämpning, så att vi i framtiden än bättre kan svara på djurägarens fråga: ”Ja, din hund är inte halt längre!