Veterinärmedicinsk sportmedicin och rehabilitering

”– Hur vet du att min hund inte längre är halt?”. Frågan ställdes av en djurägare vid specialistmottagningen i sportmedicin och rehabilitering vars hund just bedömts uppnå full rörelsefunktion och är högst relevant. Satt i ett större sammanhang så beskriver den frågan den forskning jag bedriver.

För att ge en kort bakgrund till området: Klinisk manifestation av skador, sjukdomar och andra tillstånd i rörelseorganen kännetecknas av smärta och påverkad rörelsefunktion. Inom orsakssambanden bakom manifestationen finns alltid belastning av vävnaderna med.

Vävnaderna i rörelseorganen belastas vid rörelse och de belastas kontinuerligt även om kroppen inte rör sig. För diagnostiken och för att utifrån individens problem fastställa behandlingsplan behöver man utgå från en bred kunskapsgrund som inkluderar bland annat rörelselära, träningslära och sportmedicin. Det finns omfattande kunskap baserad på forskning som samstämmigt visar att tidig diagnos och fysisk träning som huvudsaklig intervention är det som hjälper. Dessutom med ofta goda resultat.

För bästa behandlingsresultat och för att korta behandlingstiderna behöver patienterna fångas upp tidigt, och helst innan de irreversibla skador som ofta drabbar rörelseorganens strukturer har blivit manifesta. Idag är det vanligt att diagnosen ställs först efter att skadorna blivit manifesta och därmed kan upptäckas med bilddiagnostik. För att patienterna ska kunna fångas upp tidigt så behöver de ofta till synes enkla tidiga tecken och problem tas på allvar när djurägaren söker hjälp.

En tidig diagnos förutsätter fastställande och analys av problem baserat på klinisk identifiering och tolkning av tecken från rörelseorganen hos den drabbade individen. Denna typ av diagnostik sker idag på forskningsnivå hos sportmedicinspecialister. Eftersom smärta och funktionsnedsättning inom rörelseorganen är vanliga, finns ett stort behov av forskning för att etablera kliniska modeller.

Den forskningslinje inom rörelseorganen med hunden som modell, som jag initierat direkt efter min disputation, är fokuserad på utvecklingen av kliniskt användbara metoder för att kvantifiera rörelsefunktion och tecken på smärta. Resultaten från mitt avhandlingsarbete inom hästens hovmekanik gav en beskrivning av dynamiken vid hovisättningen, som nu är etablerad i kunskapsbasen för modern forskning inom det området.

Med nya metoder kan man koppla samman de olika delarna av träningslära och sportmedicin för att nå praktisk och klinisk tillämpning. Idag finns stora utvecklingsmöjligheter inom detta så att vi i framtiden kommer än bättre ge svar på djurägarens fråga: ”– Därför är din hund inte halt längre!”.