Vad är markhälsa egentligen?

Den 4 december arrangerades en workshop för SLU:s forskare där begreppet markhälsa stod i centrum. Diskussionerna handlade om markhälsa är ett användbart begrepp och vad det egentligen innebär. 

– Begreppet är bra för att kommunicera om markfrågor eftersom det framhäver mark som en levande organism som behöver tas om hand, och ett sådant synsätt är bra för att höja statusen på markfrågor, sa Leon Biundo, produktionsledare vid Alnarps Agroecology Farm.

Men förståelsen av markhälsa måste anpassas till olika jordar och markanvändning eftersom vi vill att marken ska fylla olika funktioner beroende på var den befinner sig och vad den används till. Hur vi förstår markhälsa är därför nära kopplat till respektive markfunktion - och de önskade markfunktionerna skiljer sig åt mellan olika markanvändningar och deras geografiska läge.

Utmaningar att använda samma indikatorer för olika typer av markanvändning

Många av de indikatorer som föreslagits för EU:s markdirektiv syftar till jordbruk, men samma indikatorer reflekterar inte nödvändigtvis vad markhälsa är i skogsmarker eftersom de fysiska, kemiska och biologiska förhållandena samt de avsedda funktionerna är mycket olika.

Dessutom behöver indikatorer kunna visa förändringar i markens funktioner. Exempelvis föreslås markens basalrespiration, det vill säga frigörandet av koldioxid från marken, som en indikator på markens biologiska mångfald i EU:s markdirektiv. Även om markandningen påverkas av mikroorganismers aktivitet behöver den inte nödvändigtvis återspegla ett mångsidigt mikrobiellt samhälle.

Urbana marker har sina egna unika utmaningar. De förväntas ofta uppfylla mycket varierande funktioner samtidigt som de utsätts för en rad ytterligare påfrestningar, t.ex. hårdgörning av mark eller metalliska och organiska föroreningar. Förutom att identifiera lämpliga markhälsoindikatorer för urbana jordar är nyckelfrågan vad som faktiskt definierar en urban jord och vem som har ansvaret för att ta itu med frågor som rör urbana jordar med tanke på deras mycket fragmenterade ägande.

– Därför är det viktigt att markhälsoindikatorer anpassas så att de kan reflektera olika typer av markanvändning och jordar, så att vi mäter rätt funktioner, sa Johan Stendahl, forskare vid SLU.

Flera aktörer behöver samarbeta

Ett annat dilemma som kräver dialog och samarbete är vilken information som är användbar för markägare och för forskare för att kommunicera vad värdena av olika markhälsoindikatorer faktiskt betyder samt vilka åtgärder som kan förbättra dem. Politiken syftar till en enhetlig bedömning över ett stort geografiskt område, men strategierna genomförs lokalt av markägare som ofta står inför mer komplexa situationer. Markhälsa – men även strategier för att förbättra markhälsan – måste sättas in i ett rumsligt sammanhang eftersom vissa åtgärder kan ha olika stor effekt för olika marktyper och markanvändningar.

– Samskapande är avgörande! Olika aktörer bör involveras från början för att få en gemensam inriktning på hur markhälsa ska övervakas och för att samla in data som gör det möjligt för markägare att agera och anpassa sina strategier, sa Tor-Gunnar Vågen, forskare vid CIFOR-ICRAF i Kenya.