Så kan kvicksilverproblemet tacklas

Globala utsläpp som regnar ned över Sverige har under lång tid byggt på halterna av kvicksilver i marken. Förbränning av fossila bränslen världen över är en stor bov i dramat.

Kvicksilvret i marken gör oftast ingen skada så länge ingen petar på det. Men kommer någon och rör om i marken, särskilt om marken är fuktig, händer något otrevligt: Kvicksilvret kan omvandlas till så kallat metylkvicksilver, som är giftigt. Detta gift kan sedan via rännilar komma ned i bäckar och transporteras vidare till sjöar — där fiskar får det i sig.

Nästan all insjöfisk i Sverige har kvicksilverhalter som överskrider EU:s gränsvärden för god kemisk vattenstatus. Skogsbruket kan bidra, med aktiviteter som avverkning och markberedning, med upp till 20 procent av insjöfiskens kvicksilver. Variationerna är dock stora.

Problemet har uppmärksammats allt mer under de senaste 10-20 åren. Och skogsbruket förväntas ta ett visst ansvar för det, till exempel genom att minimera körskador och inte avverka nära vattendrag.

Vems är ansvaret?

Men vem ska axla det huvudsakliga ansvaret för kvicksilverproblemet? Och hur ska det lösas? Det vet varken myndigheter, forskare eller skogsbrukare. Detta gör detta problem till en riktigt svår nöt att knäcka, ett ”elakt problem”. Det säger professorn i sociologi vid Örebro universitet, Rolf Lidskog, som lett en studie inom ramen för Future Forests.

— Ett ”elakt problem”, som vi samhällsvetenskapliga forskare säger, är ett mycket svårlösligt problem. Problemet är inte orsakat av oss i Sverige, ändå måste svenska aktörer ta itu med det. Problemet har inga tydliga och självklara lösningar. Samhällets organisering är heller inte lämpat för att lösa den här typen av problem, säger Rolf Lidskog.

— Men det betyder inte att problemet inte kan hanteras! Det är därför vi har gjort den här studien, för att ta några första steg framåt.

Studien bygger på en workshop då representanter för skogsnäringen och relevanta myndigheter bjöds in att samtala. Samtalen skedde på ett strukturerat sätt, utarbetat av forskarna. Syftet var att diskutera möjliga lösningar — och vad som eventuellt står i vägen för vidare åtgärder. Förhoppningen var att på så vis komma vidare i arbetet med att komma till rätta med problemet.

Än saknas kunskap

Något som blev tydligt under workshopdagen var att många inte vågar eller vill vidta åtgärder för att kunskap saknas. Det säger Karin Eklöf som forskar om kvicksilver vid Sveriges Lantbruksuniversitet och som är en av studiens författare.

— Vi forskare vet att kvicksilver kan bli metylkvicksilver när man rör om i marken. Men blir det alltid så? Det är inte säkert. På ett ställe, i en typ av skog, blir effekten kanske jättestor. På ett annat ställe blir den kanske noll. Men vad som avgör det vet vi ännu inte riktigt, säger Karin Eklöf och fortsätter:

— Det finns en hel del kunskapsluckor i det här ämnet som vi naturvetenskapliga forskare måste täppa till. Vi måste ta reda på vilka åtgärder som är mest verksamma, och var. Vi jobbar på det, men vi är inte där än.

Något annat som enligt samtalen tycks stå i vägen för ytterligare ansträngningar är att vissa miljömål är extremt svåra att nå, säger Rolf Lidskog. Hur mycket svenskt skogsbruk än anstränger sig i kvicksilverfrågan kommer halterna i insjöfisken svårligen att hamna under EU:s gränsvärden, under överskådlig tid.

— Det är aldrig bra att ha mål man aldrig kan uppnå. Risken är att målen då blir handlingsförlamande — vad man än gör kommer de aldrig att nås. Det kan finnas skäl till att diskutera vissa miljömål och hur hårt de ska sättas, säger Rolf Lidskog.

Den metod ni använde i denna tvärvetenskapliga studie, strukturerade samtal med berörda parter — är det ett sätt i sig att ta sig an svåra problem, som kvicksilvret?

— Ja, absolut. Mitt intryck är att det här var ett konstruktivt sätt att diskutera frågan på. Aktörerna villha mer kunskap. De vill samtala om hur man kan bidra till att lösa det här problemet. En workshop kan vara viktig och ha betydelse i en svårlöslig fråga. Det kan göra att man kommer vidare och kan börja ta små steg i rätt riktning. Detta var en pusselbit i ett stort pussel, säger Rolf Lidskog.

Text: Lisen Forsberg