Kontaktinformation
Enheten för skoglig fältforskning
Vad behöver vi för att kunna bedriva bra forskning? Kompetenta forskare, intressanta frågor och nya idéer är förstås grunden. Men vi behöver också tillgång till miljöer, utrustning, data och teknisk kompetens. Inte minst inom skoglig forskning, där vi ofta vill följa förändringar över lång tid och kombinera kunskap från många olika områden.
Skogen är på många sätt en speciell forskningsmiljö. Den är både det vi studerar och den plats där mycket av forskningen äger rum. Försöksparker, fältstationer och långsiktiga försöksytor ger oss möjlighet att följa vad som händer i skogen under verkliga förhållanden. Många forskningsfrågor kräver dessutom att vi följer utvecklingen under lång tid. Hur påverkas skogen av ett förändrat klimat? Vad händer med den biologiska mångfalden? Hur påverkar olika sätt att bruka skogen dess utveckling på sikt? För att kunna svara på sådana frågor behöver vi både långsiktiga mätserier och möjligheter att testa nya metoder och idéer.
Vid skogsfakulteten har vi en bred portfölj av forskningsinfrastrukturer som på olika sätt bidrar till detta. Det handlar om allt från nationella och internationella samarbeten till laboratorier, växthus, odlingsanläggningar och forskningsmiljöer ute i fält. En del är gemensamma resurser som används av forskare från många lärosäten medan andra har en närmare koppling till våra egna institutioner.
Vid det senaste mötet beslutade fakultetsnämnden om fortsatt medfinansiering av flera forskningsinfrastrukturer under 2027. Vi fortsätter bland annat vårt engagemang i SITES (Swedish Infrastructure for Ecosystem Science), ICOS (Integrated Carbon Observation System) och SBDI (Swedish Biodiversity Data Infrastructure). De ger forskare tillgång till viktiga forskningsmiljöer och mätningar samt data om ekosystem, klimat och biologisk mångfald. Vi fortsätter också att stödja ACTRIS, som möjliggör forskning om bland annat aerosoler och atmosfäriska processer. Samtidigt fortsätter vårt engagemang i Kemiskt Biologiskt Centrum (KBC), där SLU och Umeå universitet tillsammans erbjuder avancerade laboratoriemiljöer och tekniska plattformar.
På fakultetsnivå finns också en bredd av viktiga resurser. Växthusen i Umeå och Skinnskatteberg, Ljungbergslaboratoriet och tillgången till historiska taxeringsdata, som hjälper oss att studera skogens utveckling över tid, är exempel på detta. Tillsammans ger de möjligheter till olika typer av försök och studier. Det är lätt att alltid tänka på forskningsinfrastrukturer som stora, komplexa anläggningar med avancerad teknik, men det behöver inte vara så. Ibland handlar det helt enkelt om just en välfungerande och kontrollerad miljö för experiment eller om tillgång till data som samlats in under många år. Det viktiga är vad resurserna gör möjligt och vilken nytta de skapar för forskningen.
Samtidigt är det inte självklart hur vi bäst tar hand om och utvecklar all denna infrastruktur. Många satsningar kräver långsiktiga åtaganden, finansiering, underhåll och rätt kompetens. Behoven förändras också över tid. Här tror jag att vi har en del att vinna på att tänka mer tillsammans. Finns det laboratorier och tekniska resurser som kan användas av fler? Kan vi samordna våra behov bättre? Och hur fördelar vi kostnader och ansvar när flera verksamheter använder samma resurser? Under 2027 kommer jag, i rollen som vicedekan med ansvar för forskningsinfrastruktur, att titta närmare på hur laboratoriemiljöer samnyttjas mellan fakulteterna och hur vi på ett bra sätt kan hantera de användarkostnader som följer med det.
Det ska också bli spännande att följa arbetet med att bygga upp infrastrukturen inom WIFORCE och se vilka möjligheter den kan ge vår forskning framöver. Vi förnyar samarbetet med Sveaskog, vilket skapar förutsättningar för en fortsatt utveckling av fältforskningsinfrastrukturen i de skogliga försöksparkerna under många decennier framöver. Jag tror att vi behöver fortsätta se forskningsinfrastruktur som en gemensam och långsiktig fråga för fakulteten. Vad har vi idag, vad behöver vi framöver och var finns möjligheter att utveckla verksamheten? Allt kan inte prioriteras samtidigt, och därför behöver vi också våga diskutera var våra gemensamma resurser gör störst nytta. Fakultetsnämndens beslut för 2027 är en del av det arbetet. I slutändan handlar forskningsinfrastruktur om att skapa möjligheter för forskningen att komma vidare – och för oss att bättre förstå skogen och dess framtid.
Charlotta Erefur, vicedekan för forskningsinfrastruktur