Markhälsa - går det att mäta och övervaka?

Markövervakning bör anpassas till regionala förutsättningar

Jordar som levererar mat och ekosystemtjänster påverkar inte bara människors liv och hälsa, mark har också en avgörande roll i att mildra effekter av klimatförändringar. Men degraderade marker sätter detta på spel. Därför har EU-kommissionen föreslagit ett markdirektiv för att säkerställa harmoniserad datainsamling via markövervakning för uppföljning av markhälsa bland medlemsstater inom EU.

– EU-kommissionen menar att de har tillräckligt underlag för att säga att det finns markhälsoproblem inom EU med bl.a. erosion, minskande mullhalter, föroreningar i mark och hårdgörande av mark och att det därför behövs ett regelverk för markhälsa i likhet med EU-regelverk för luft och vatten, säger Else-Marie Mejersjö, utredare på miljöanalysenheten, Jordbruksverket.

EU:s förslag om markdirektivet är under förhandling och är eventuellt på väg att fastställas. Därför är det ännu oklart vad som ska mätas i markövervakningen för att indikera en god markhälsa. Även om det är positivt att markfrågor uppmärksammas på EU-nivå skiljer sig markproblemen beroende på klimat. Försaltning och erosion som ingår i förslaget om vad som bör mätas är större problem i EU:s södra regioner, medan Sveriges utmaningar bland annat handlar om markpackning.

 – Förslaget till direktiv gäller all mark men utgångspunkten för flera av förslagen är åkermark. Det kan leda till problem när vi ska genomföra direktivet i Sverige som har stora arealer skogsmark, säger Else-Marie Mejersjö, utredare på miljöanalysenheten, Jordbruksverket.

Dessutom kommer EU:s marker delas upp i olika distrikt och enheter. EU-kommissionens förslag är att om markerna inom en enhet inte uppfyller ett givet kriterium kommer en hel enhet bedömas ha otillräcklig markhälsa. Det finns dock alternativa förslag från ministerrådet och EU-parlamentet och vad som blir resultatet vet vi först när förhandlingarna är klara. Hur dessa distrikt och enheter kommer att se ut ska medlemsstaterna med tiden fastställa.

– Vi kan mäta liknande saker, men kanske inte ha samma mål eller förväntningar på vad och hur marken ska leverera. Och vad händer med de jordar som ligger precis över eller under ett bestämt värde för ett kriterium? säger Johanna Wetterlind, forskare vid SLU.

Målkonflikt mellan biologisk produktion och biologisk mångfald

Om markhälsa ska vara en indikator på vad marken kan leverera i ett naturligt stadie blir frågan: vad anses vara naturligt och vad vill vi att marken ska leverera? Åkermark, naturbetesmark, naturmark och skogsmark levererar olika värden och brukas i olika grad av människan.

När vi brukar en skog ser vi till värdet av biologisk produktion, och efterfrågan på träprodukter ökar. Men i en produktionsskog är den biologiska mångfalden inte densamma som i en naturskog. Många sätter ett direkt värde i att skogsekosystem är någorlunda ”naturliga” och att de organismer som är karakteristiska för våra nordliga barrskogar kan fortleva i den brukade skogen, men kalhyggesbruket leder till långsiktiga förändringar av den biologiska mångfalden, t.ex. av marksvampar. De olika värdena som en produktionsskog och en naturskog bidrar med är alltså oerhört svåra att kombinera med nuvarande skogsbruksmetoder.

– Vi vill ha mer av allt. Men det är problematiskt att sätta in begreppet markhälsa i ett sammanhang av en målkonflikt mellan olika värden. Vad som är en ”hälsosam” mark beror alltså på vad vi värdesätter, och vilka värden som ska prioriteras är snarare en politisk fråga än något som naturvetenskapen kan lösa genom att sätta olika gränsvärden, säger Björn Lindahl, professor vid SLU.

För åkermark är situationen en annan; det rör sig om mark där de flesta är eniga om att målsättningen är att producera mat snarare än att bevara något ”naturligt”. Då hamnar fokus på hur vi säkerställer att marken kan leverera de tjänster som vi efterfrågar på ett uthålligt sätt och utan oönskade konsekvenser på andra ekosystem (t.ex. vattendrag, sjöar och hav).

Öka medvetenhet om markfrågor

Vikten av markfrågor börjar uppmärksammas och ett exempel är SM i nedbrytning. Det anordnas tillsammans av Lantbrukarnas Riksförbund och SLU RådNu, där elever på naturbruksgymnasier gräver ned bomullstvättlappar i marken för att lära sig om markhälsa och mikrolivet i marken. Vid SLU arbetar även Centrum för naturvägledning för att underlätta för människor att uppleva och utveckla sin känsla för naturen.

– Naturvägledning är ett sätt att jobba med medvetenhet, och naturvägledning under mark är ett outforskat område. Tillsammans kan vi hitta lösningar, och vi behöver inspirera snarare än att informera, säger Anders Arnell, jägmästare vid Centrum för naturvägledning vid SLU.