Tallar tål mycket mer markförsurning än vad man trodde

Under 1980-talet och 1990-talet befarade man att surt regn orsakat av svavel- eller kväveutsläpp från industriella processer, trafik och jordbruk skulle försura marken till den grad att skogarnas träd skulle växa väsentligt sämre eller till och med dö. Så kallad skogsdöd (från tyskans ”Waldsterben”) förekom i begränsad omfattning i Centraleuropas bergsskogar, men rönte mycket stor medial uppmärksamhet. I Sverige diskuterade riksdagen om man skulle kalka skogarna som en åtgärd mot det sura regnets befarade effekter.

En bärande hypotes var att sulfatjoner och nitratjoner i det sura regnet bidrog till att så kallade baskatjoner (kalcium, magnesium, kalium) lakades ut ur marken. Den skulle därmed bli surare och träden skulle få brist på viktiga näringsämnen. Farhågorna bidrog till att kraftfulla åtgärder vidtogs för att minska utsläppen av svavel och kväve, vilket främst ledde till en drastisk minskning av svavelnedfallet.

Detta var naturligtvis bra, men hur känsliga är egentligen träd för markförsurning? Det brukar sägas att skogsforskning tar tid, inte minst på grund av att träd kan bli mycket gamla. Nu har Peter Högberg tillsammans med kollegor vid SLU och forskare i USA publicerat resultaten av 50 års studier av årlig kvävetillförsel till en tallskog utanför Umeå.

Så blev effekterna efter årtionden av extrem försurning

Försöket, som är det äldsta i sitt slag i världen, består av tre nivåer på kvävebelastning och har tre replikerade ytor av varje behandling. Den lägsta kvävetillförseln motsvarar 30 kg per hektar och år. Det är 10 gånger mer än det naturliga kvävenedfallet på platsen och 6 gånger mer än den mängd kväve som Skogsstyrelsen anför som högsta nivå vid skogsgödsling. De två högre doserna på 60 respektive 90 kg per hektar och år tillfördes under 38 respektive 20 år, vilket möjliggjorde en uppföljning av trädens och markens återhämtning under studiens resterande 12 respektive 30 år.

Kvävebehandlingarna ledde till den förväntade markförsurningen, med sänkt pH-värde och en tydlig minskning av det som kallas basmättnaden. Tydliga minskningar av halterna av kalcium, magnesium och kalium uppmättes också i tallarnas barr. Men träden tillväxte ändå lika bra som på obehandlade kontrollytor, eller till och med signifikant bättre vid den lägsta kvävedosen. Kvävetillförselns enda negativa effekt på träden var en brist på mikronäringsämnet bor, vilken relativt enkelt kunde korrigeras med en liten tillsats av detta ämne.

Vid praktisk skogsgödsling med kvävegödslingsmedel motverkas några av dessa brister, med hjälp av tillsatt kalcium och bor. Dessutom är doserna i praktiken många gånger lägre än de som användes i försöken.

Försurad tallskog växte bra – och återhämtade sig

Resultaten visar på ett övertygande sätt att nordlig tallskog kan tåla en avsevärd kvävebelastning, och till den kopplad markförsurning. Träden kan till exempel nedreglera sitt upptag av kväve, för att undvika att få ett stort överskott av kväve i förhållande till andra näringsämnen. Träd som tillförs mer kväve minskar därtill sin transport av socker till rotsystemen och därmed till sina symbiotiska mykorrhizasvampar.

Forskarna såg en tydlig återhämtning av mykorrhizans funktion när kvävebelastningen upphört i behandlingarna med mest kvävetillförsel. De såg till och med att skogen på de ytorna närmade sig det naturliga tillståndet, som är en låg tillgång på växttillgängligt kväve. Däremot kvarstod ett sänkt pH och en sänkt basmättnad i mineraljorden.