”Bakgrunden är att det händer väldigt mycket i omvärlden – både internationellt och nationellt – som gör att behovet av radioekologisk kunskap och beredskap har blivit mer påträngande”, säger Fredrik Lidman, radioekolog vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Vid institutionen för skogens ekologi och skötsel vid SLU i Umeå är han den enda av sitt slag. I slutet av 1900-talet var det annorlunda, då uppbar radioekologi, alltså läran om radioaktiva ämnen i vår natur, en egen institution vid SLU i Uppsala. Efter härdsmältan vid kärnkraftverket Tjernobyl 1986 bedrevs mycket forskning på att detektera och följa effekterna av det radioaktiva nedfallet i den svenska naturen. Sedan dess har mer än hälften ämnena sönderfallit – och intresset svalnat. Många som var verksamma på den tiden är idag pensionerade.
Idag är det ett fåtal forskare som likt Fredrik Lidman ägnar sin forskning åt bland annat cesium och uran i skog och mark. Men på bara några år har flera anledningar till att omvärdera avlöst varandra, säger han.
”Det mest uppenbara är förmodligen kriget i Ukraina och allmänt ökande politiska spänningar i världen, vilket gjort att det finns ett mer påtagligt kärnvapenhot än på länge. Likaså ligger Europas största kärnkraftverk, Zaporizjzja i Ukraina, numer mitt i en krigszon”, säger Fredrik Lidman. ”Det är nu snart 40 år sedan en kärnkraftsolycka senast skedde i Ukraina, men vi lever ännu med konsekvenserna av det.”
Spår av Tjernobylolyckan syns ännu i våra skogar
Det är framförallt radioaktivt cesium som i vissa delar av Norrland kan koncentreras i exempelvis svampar. Upptaget av cesium är effektivt, eftersom det liknar det viktiga näringsämnet kalium. Både svamparna i sig och de djur, exempelvis ren och vildsvin, som äter dem kan då bli olämpliga för oss människor att äta.
”Ändå var det kanske på sätt och vis tur i oturen att det främst var skogsmark som drabbades den gången snarare än våra mest produktiva jordbruksjordar”, tillägger Fredrik Lidman.
Även bortom hotande krig och konflikter i världen har intresset för kärnkraft ökat igen, något som också kan öka radioekologins relevans.
”Starka politiska krafter trycker på för ny kärnkraft i Sverige. I kölvattnet av det följer även diskussionen om att åter tillåta uranbrytning i Sverige liksom det pågående arbetet med att ta hand om avfallet från våra befintliga kärnkraftverk.”
SLU bär på nyckelkunskaper vid en katastrof
Nu har arbetet påbörjats med att samla kompetensen kring radioaktivitet i vår natur inom SLU på nytt. Forskare som har erfarenhet av radioekologi, men också de med angränsande och kompletterande kunskaper har bjudits in till en första workshop genom institutionen för skogens ekologi och skötsel. Det är ett första steg i att öka beredskapen om något skulle ske i en nära eller fjärran framtid.
”Problemet med ett ämne som radioekologi är väl att det kan te sig rätt perifert. Men även om sannolikheten är låg skulle en olycka eller en kärnvapendetonation i Sveriges närområde placera det högst upp på agendan. Vad händer till exempel med livsmedels- och dricksvattenförsörjningen i ett sådant läge? Vi behöver kunna agera snabbt med åtgärder och råd för markägare, medborgare och samhället i stort. Därför behövs också mer kunskap om hur radioaktiva ämnen rör sig i naturen och hur de påverkar levande organismer”, säger Fredrik Lidman.
