Stallgödsel är en värdefull resurs, men hur kan vi ta tillvara på kvävet i gödseln till växterna på bästa sätt? ”Om vi blir bättre på att nyttja gödselns potential bidrar vi både till att göra lantbruket mer effektivt och hållbart” säger Karin Andersson, doktorand vid SLU.
Karin Andersson har i sin avhandling undersökt hur kvävet från nötflytgödsel kan utnyttjas mer effektivt i växtodling. Kväve är, tillsammans med fosfor, ett av de viktigaste näringsämnena för växter.
– Både genom separering av gödsel och rötning i en biogasanläggning blir kvävet mer tillgängligt för växterna, och rötningsprocessen bidrar dessutom till biogas. Det är bra att ta tillvara på det kväve som finns i gödseln, då det kan minska behovet av handelsgödsel, säger Karin.
 |
Karin Andersson, doktorand inom markens näringsomsättning vid institutionen för mark och miljö, SLU. Foto: Sofia Delin. |
Det fasta materialet i nötflytgödseln, såsom foderrester, strömedel och djurens träck, innehåller mycket kol. Detta kol fungerar som energikälla för mikrolivet i jorden. När vi tillför gödsel som innehåller mycket kol ökar mikrobernas tillväxt och då tar de även upp mer kväve. Kvävet blir då mer otillgängligt för växterna, och gödslingseffekten blir därför sämre. Genom att ta bort en del av det kolrika fasta materialet i flytgödsel kan vi alltså öka dess gödslingseffekt.
Karin har undersökt två olika metoder där kolinnehållet hos gödseln minskas – separering av gödsel i en fast och en flytande del och rötning i en biogasanläggning – och analyserat vilken av dem som gör kvävet mest tillgängligt för växterna. Båda metoderna visade sig öka gödslingsvärdet ungefär lika mycket.
Separerad gödsel framställs med hjälp av en separator som skiljer de fasta delarna i gödseln från de flytande. I rötningsprocessen bryts organiskt material ned av anaeroba (syrefria) bakterier, och metan, det vill säga biogas, bildas. Samtidigt gör processen att kvävet blir mer tillgängligt. Resterna från rötningsprocessen används som gödsel.
– Det är spännande att separering av gödsel har så tydlig positiv effekt, och faktiskt gör kvävet mer lättillgängligt. Allra bäst effekt i våra gödslingsförsök fick vi dock av rötrest där vi sänkt pH-värdet något genom att tillsätta svavelsyra. Det ökade kväveupptaget till mer än det dubbla jämfört med helt obehandlad gödsel, säger Karin.
Kväve finns i många olika former, och växter kan bara ta upp vissa av dem. När gödsel sprids på fälten avdunstar en del av kvävet i form av ammoniak, vilket medför en förlust av näringsämnet till växterna. Detta minskar gödslingseffekten och kan även ha negativa miljöeffekter, till exempel genom att bidra till försurning och övergödning av sjöar och vattendrag.
Karin jämförde olika sätt att sprida gödseln för att minska ammoniakförlusterna. Eftersom ammoniak är beroende av pH-värdet, visade sig surgörning av gödsel där svavelsyra tillsätts för att sänka pH-värdet ha störst effekt för att minska ammoniakförlusterna.
– Ammoniakförluster är varken bra för lantbruket eller miljön. Vi hoppas att resultaten kan bidra till att öka kunskapen om gödselns potential, avslutar Karin.
Länk till avhandlingen: https://publications.slu.se/?file=publ/show&id=132431
Karin försvarar sin avhandling den 14 januari kl. 09:00. Du kan ta del av disputationen online eller på plats i lokalen Framtiden i MVM-huset på SLU.
På gödselspridaren som använts i försöken går det att växla mellan släpskor och släpslangar. Foto: Karin Andersson.
1/1
Nötflytgödsel är en blandning av flytande vätska som består av bland annat urin och diskvatten från ladugårdarna, men även mer fasta delar som växtdelar och träck från djuren.
Totalt nio gödslingsförsök har genomförts på 3x15m stora försöksrutor i fält. Fyra försök gjordes i höstvete, tre i vall samt två mindre försök i havre. Alla försök har gjorts på SLU:s försöksgårdar Lanna (lerjord) och Götala (lättjord) utanför Skara.