De unika naturskogarna i Sydamerikas allra sydligaste hörn låter sig bara upptäckas av den som är ihärdig nog. En forskargrupp från SLU reste över halva jorden för att undersöka vad som gömmer sig längs floden Rio del Oro, i chilenska Patagonien.
Huvudmålet med vår forskning i Patagonien 2024 är att utveckla forskning inriktat på en nationalpark som är på väg att inrättas vid Cabo Froward i Patagonien i Chile. Nationalparken ligger vid den sydamerikanska kontinentens absoluta sydspets och omfattar ett kustlandskap med stränder vid Magellans sund, stora naturskogar dominerade av sydbokar (Nothofagus), myrområden och höga berg i den sydvästligaste delen av Anderna.
Syftet med vår forskning är att skapa kunskap om naturskogens dynamik och hur man kan förena ett försiktigt och hållbart nyttjande av detta område med skydd av biologisk mångfald. Vårt arbete sker i nära samarbete med forskare och praktiker från Museo Natural Rio Seco (Punta Arenas), Thomkins Conservation and Rewilding Chile. Vi som jobbat tillsammans denna gång är Lars Östlund, Magdalena Fassl, Johannes Larson, Rasmus Behrenfeldt och Hilda Mikaelsson från Sverige och Benjamin Caceres från Chile.
Väckning klockan 02:30 för avfärd till Puerta Carrera väster om Punta Arenas varifrån vi ska åka båt till Rio del Oro. Kaptenen vill åka mycket tidigt eftersom det normalt inte är så mycket vind då och farvattnen vid Magellans sund och speciellt runt Cabo Froward är kända för att vara besvärliga. Efter några timmar kommer vi till Cabo Froward och kapten Guillermo väljer att vänta ett tag i en vik, innan vi går runt den udden. Vågorna är två meter höga så det blir lite bergochdalbana ett tag. Därefter bara en dryg timme till Rio del Oro där vi blir landsatta med vår fältutrustning. Lite besvärligt att ta sig iland från båten, men duktig besättning och mycket coola fältarbetare fixar avlastningen snabbt. Vi möts av en mycket nyfiken räv! Sen blir vi lämnade på stranden och är dessvärre en bra bit från själva mynningen av Rio del Oro. I regn och blåst blir det mycket bärande av tung gummibåt, mat, tält mm – minst två mil totalt under dagen. Till slut kan vi sätta upp vår camp en liten bit uppströms Rio del Oro i en fin Coigüe-skog (Nothofagus betuloides) och omgivna av buskar med blommande fuchsia (Fuchsia magellanica) och Calafate (Berberis microphylla). Coiguë-träden är fulla av vrilar och där det växer Digueñe-svampar – små orangea bollar som är nästan självlysande. Rekognosering för provytor i skogen för kommande inventeringar under eftermiddagen.
Idag ska vi börja vårt arbete på den första provytan. Vår plan är att lägga ut en serie av provytor från kusten och inåt landet för att kunna tolka skogens nuvarande struktur och dynamik och hur den påverkats av människan historiskt. Vi lägger ut den första provytan och mäter in hur mycket död ved det finns (mycket!), hur tät skogen är, vilka trädslag som dominerar och vi tar också borrprover för att kunna bestämma åldern på skogen. Vi inventerar också kulturspår, i detta fall i första hand stubbar efter avverkningar som skett för länge sedan och även mer nyligt. Inventeringen går bra och vi har inte så långt att gå just denna dag. På kvällen fixar vi runt campen mer ordentligt och ser till att tälten inte står under några döda träd som kan blåsa omkull. Middagen blir tortellini med tomatsås och svarta bönor (just konserverade bönor – porotos negros - förföljde oss under hela fältarbetet).
Även om det är mitt i sommaren i Patagonien i södra Chile så är det ganska kallt. När man passerar Sydamerikas allra sydligaste udde så blir påverkan från Stilla havet tydligare och det blir oftare blåsigare och regnigare. Havsströmmarna kommer söderifrån från Antarktis och det innebär att havet är kallt året runt. Det är därför ganska bistert ibland, då vi bor i tält och lagar mat utomhus hela tiden. Den stora utmaningen är att inte dra in fuktiga och leriga regnkläder och kängor i tältet och försöka hålla sovsäcken torr. Vissa nätter när det blåser ordentlig sover vi alla med långkalsonger, ylletröjor och mössa. Humöret är dock ständigt på topp och vi har det väldigt fint även om det är kallt, regnigt och blåsigt ibland.
Idag gör vi den andra provytan efter att ha rekognoserat. På den provytan finns det väldigt stora Coigües, några är närmare en meter i diameter i brösthöjd. Det är mycket fascinerande att träden blir så stora i detta ganska kärva klimat. Det finns också väldigt mycket död ved på provytan. I skogen finns också Canelos (Drimys winterii), ett väldigt speciellt träd med stora blad och vita blommor. Canelo har en mycket speciell status bland Mapuches i norra Patagonien. Bladen, oftast preparerade som te, har används för att bota olika sjukdomar. De små röda frukterna används som krydda – liknande starka chilifrukter – och virket är ett mycket starkt konstruktionsvirke. Canelo-träden är mycket vackra och den ibland täta föryngringen av dessa träd skapar en tvåskiktad skog. På den här provytan som ligger mer än två kilometer in från stranden finns det också enstaka stubbar efter avverkning, men den mänskliga påverkan på skogen är mycket mindre här.
Idag tar vi gummibåten över Rio del Oro för att se om vi kan lägga en provyta även på denna sida. Vi börjar med att tränga oss igenom den täta strandvegetationen med enormt taggiga buskar, främst Calafate (Berberis microphylla). Dessa buskar är förödande för regnkläderna och Johannes river sönder sina regnbyxor som han sedan försöker laga med silvertejp och en buff. Det gick ganska bra… Tyvärr är inte Calafate-bären mogna ännu. Vi identifierar ett lämpligt område för en kommande provyta och klättrar sedan uppför en brant sluttning med enormt svår vegetation, döda träd och stora hål i marken. 200 meter tar vi oss på en hel timme!
Förutom att inventera skogen vill vi också undersöka om det finns arkeologiska lämningar längs stranden i detta område. Fram till början av 1900-talet så var detta ett kärnområde för Kawésqars – ursprungsbefolkningen som utnyttjade olika naturresurser från havet och i skogen längs stränderna. Kawésqars var ”canoneros” och de byggde havsgående kanoter av barken från Coigüe-träden. Ett av de viktigaste födoämnena var musslor och skaldjur och den vanligaste arkeologiska lämningen är ”conchales” – högar med musselskal som lämnats intill boplatser. Vi inventerar stranden västerut under dagen, men hittar inget. Troligen mest på grund av väldigt tät buskvegetation längs stranden, fuchsia, calafate och chaura. Vi vill gärna hitta conchales eftersom de kan indikera en boplats, och där vi kan hitta så kallade barktäkter på träden.
Otroligt regnigt och blåsigt hela dagen, regnkläderna får verkligen visa vad de går för. Trots att alla har bra sådana börjar vattnet krypa upp via kängorna och ärmsluten. Inte ens en alldeles ny Gore-Tex jacka håller helt tätt en riktigt regnig dag i sydvästra Patagonien. OK under dagen, men lite jobbigt att det inte går torka kläder och inte så mysigt att krypa in i blöta regnkläder på morgonen.
Idag ska vi jobba på provytan med naturskog längst in från kusten och där det inte finns några spår av avverkningar. Vi ser en tydlig gradient av påverkan från kusten och längre inåt land. Efter en ganska besvärlig vandring först längs Rio del Oro och sen upp mot sidan av närmsta berget, så kommer vi efter ungefär fem kilometer till slut fram till ett område där det inte finns några spår efter tidigare avverkningar. Vi har tagit oss fram genom väldigt besvärlig terräng och det är inte svårt att förstå att huggning av timmer inte har varit möjligt här. Det måste ha varit mycket besvärligt att få ut timret, först till Rio del Oro och sen till kusten. På vägen in hittar vi några mycket grova stockar som huggits men sedan lämnats. Tydligen har man fällt träd, men inte kunnat ta ut dem från skogen. Det är ett tydligt tecken på att avverkningarna slutar här. Eftersom varken vi eller nån annan forskare har studerat naturskogen inom detta område så är det mycket tillfredställande att vi kunnat hitta denna gräns, det gör att vi förstår hur naturskogen faktiskt ser ut och att vi kan tolka hur den mer påverkade skogen kommer att utvecklas om den får lämnas för fri utveckling.
Syftet med den kommande nationalparken är just att försöka ”återställa” naturen efter den trots allt begränsade påverkan som skett tidigare. Här finns unika möjligheter att skapa ett väl fungerande naturligt skogsekosystem eftersom det dels inte skett någon modern skogsskötsel (som t ex markberedning och plantering) och dels genom att skogen har en stor intern dynamik med tillväxt och skapande av den viktiga döda veden.
Det är en fantastiskt att få arbeta i en så speciell naturskog. Enormt stora träd; Coigües och Lengas (Nothofagus pumilo) dominerar och trots att vår provyta är ganska liten så går man praktiskt taget vilse inom den! Väldigt stora kullfallna träd gör det till en utmaning att klättra runt och täta snår av den väldigt taggiga busken Michay (Berberis darwinii) gör det inte enklare att ta sig runt. Vi klättrar runt, borrar träd och försöker hitta varandra! Ibland tar det tjugo minuter att förflytta sig tio meter. Vi känner oss enormt priviligierade att få att få arbeta i en sån här fantastisk skog! Dessutom väldigt nöjda över att det var möjligt att komma in till den helt opåverkade skogen vid Rio del Oro. Vi firade med kaffe och jättetorra havre-crunchybars.
Idag kommer Benja Caceres från Rewilding Chile och Hilda Mikaelsson. De har lyckats få lift med ett forskningsfartyg och blir avsläppta på stranden under eftermiddagen. De har med sig färsk frukt vilket var mycket uppskattat. Vi fortsätter inventeringen och gör en provyta på den västra sidan av mynningen av Rio del Oro. Dåligt väder under dagen, men underbart att under lunch och fika-pauser sitta på stranden och titta ut över Magellans sund. Vi spanar efter valar, men ser bara delfiner idag.
Magda fiskar i Rio del Oro och får veckans största öring. Fisket har annars varit dåligt på grund av regnandet, vilket har lett till att det blivit mycket slam i vattnet. Öring (Salmo trutta) har inplanterats på flera ställen i Patagonien och har därefter spritt sig till de flesta större vattendrag. Öringarna som vi fångar blir ett fint tillskott till middagen, även om det inte blir så mycket mat per person. Dessutom lagar Magda Österrikisk ”Kaiserschmarrn” som efterrätt. Denna middag är alltså en trerätters (huvudrätten behöver inte kommenteras ytterligare – förmodligen bönor/tomatsås/pasta), mycket uppskattat av alla!
Den här dagen jobbar vi igen en bit längre upp längs floden Rio del Oro. Skogen som vi inventerar är ganska påverkad av avverkning, men det finns mycket stora kvarlämnade träd och en del av dessa är flerstammiga. Skogen är delvis öppen, men med vissa mycket täta partier och där växer det mycket fuchsia och Canelos. På själva provytan finns ytterligare en stor grop efter guldletandet. Det regnar rejält även denna dag.
Nu har vi gjort färdigt alla provytor och kan ta en dag ledigt (åtminstone vad gäller skogsinventering). En grupp ger sig upp på en närbelägen bergstopp för att kunna fotografera inåt dalen och en grupp fortsätter inventeringen av conchales längs den östra stranden. Det blir fina bilder över Rio del Oros dalgång, men inga conchales hittas.
Eftermiddagen ägnar vi åt att bära all utrustning från lägret till den plats där vi ska bli upphämtade under morgondagen. Det blir många turer med mycket tung packning: båtmotor, gummibåt, bensin, matlådor mm. Lite surt att bära gummibåten med utrustning fram och tillbaka eftersom vi inte kunnat använda den på det sätt vi avsett. Inte helt lätt att organisera fältarbete i Umeå som sen ska genomföras i västra Patagonien. Tack vare utomordentliga samarbetspartners, främst Benja Caceres, så lyckas vi ändå göra allt vi vill.
En sista middag i lägret – nu börjar det blir lite väl lerigt utanför tälten och allas mycket smutsiga regnkläder påminner om galonkläderna på ett utedagis i april. Även denna middag blir det efterrätt: vi har haft en påse med absolut stenhårda nektariner som ingen velat äta, men Magda delar dem i bitar och kokar en utmärkt kompott. Räven som mötte oss första dagen kommer också förbi lägret och är lika nyfiken och närgången som då.
Kapten Germain kommer exakt på utsatt tid klockan åtta på morgonen för att hämta upp oss för återfärden till Punta Arenas. Vi var ganska osäkra på om vi verkligen skulle kunna bli hämtade eftersom det blåste hårt och vi hade svårt att kommunicera med kaptenen vid Iridium. Det blir ganska dramatiskt när vi ska försöka få ombord alla saker. Vågorna är lite för höga och det är svårt att hålla båten vid stranden när vi lastar. Alla har till slut stått i vattnet upp till minst knäna och blir rejält blöta innan vi är klara. Lite bättre väder (regnbåge, solskenet) när vi åker tillbaka och vi ser delfiner på vägen.
Som vanligt känns det konstigt att vara tillbaka efter ett långt fältarbete, men underbart att äta färska jordgubbar från landet i Rio Seco och duscha med varmvatten. På kvällen blev vi inbjudna till en fest på museet i Rio Seco; en Kawésqar-familj lagade Curanto – stora musslor, rökt kött, potatisbröd och grönsaker i en enorm kokgrop täckt med bladen från en växt som heter Nalka.
Text och bilder av Magdalena Fassl och Lars Östlund, 2024.
Lyssna på Naturmorgon i P1:s reportage där professor Lars Östlund berättar om resan till Patagonien och deras insats i bildandet av en ny nationalpark vid Chiles sydspets: https://sverigesradio.se/artikel/svenskt-forskarlag-jobbar-med-bildandet-av-en-stor-nationalpark-vid-sydamerikas-sydspets (Extern länk)