Över nations- och ämnesgränser på Uppsala Health Summits andra dag

Jag cyklar i en regntung morgon till Slottet och tänker på de konferensgäster som valde att besöka Pelle Svanslös Park bakom Carolina Rediviva, för att titta på stimulerande utemiljöer för barn. Engelska parken i Uppsala kan vara både vackrare och mer inspirerande än denna mörka oktobermorgon.

Egen tid utomhus minskat kraftigt

Uppsala Health Summits andra dag börjar med en intressant och mycket tydlig presentation av professor Mariana Brussoni. Initierat använder hon åhörarnas introspektion, tidigare forskning och statistik för att göra sina poänger tydliga. Hon visar hur barns möjligheter att själva få utvecklas genom utomhuslek succesivt har beskurits av vuxenvärdelen, kanske främst av föräldrar men också av myndigheter och offentliga aktörer. Statistik från flera länder visar på samma sak: med en brytpunkt för knappt 30 år sedan har egen tid utomhus minskat kraftigt. Huvudorsakerna är de vuxnas rädsla för i huvudsak tre faror; att barnen ska bli kidnappade/bortrövade, att de ska förolyckas i trafiken, respektive vad andra vuxna ska tycka om att mitt barn är ute själv. Mariana visar sedan hur otroligt låg den faktiska risken är för att barn ska kidnappas eller dö i trafiken och konstaterar att vuxna istället borde se alla de fördelar som följer med att barn på egen hand, genom leken, får utforska sin miljö, sin interaktion med andra barn och inte minst sin egen förmåga att hantera den fysiska och sociala miljön de växer upp i. Förutom alla andra fördelar växer barns självkänsla och självförtroende när de märker att de kan hantera sin miljö, som att klättra i träd, springa på spänger eller kräla i diken.

Från förutbestämda indikatorer till barnens perspektiv

Från Skottland får vi en berättelse om helt nya sätt att arbete med inspektion av barns (ute)miljö. Genom att gå ifrån förutbestämda indikatorer och till att utgå barnens perspektiv i en integrerad utvärdering har de inte bara ändrat vad de tittar på, utan även gått ifrån fokus på felsökande till att inrikta verksamheten på utveckling och förbättringsmöjligheter. De exempel vi får kommer från området ”health care” och Henry Mathias påpekar att de numera tittar på både hälsa och omvårdnad. En drastisk förändring när man går ifrån att titta på saker som ska finnas till att fråga efter vad barn behöver är att man som inspektör kan ställa sig frågor som ”var och när möts det här barnet med kärlek och medkänsla”?

Och sedan då?

Dagens workshops handlade om hur vi kan mäta segregation och barns hälsa, om social integration i stadsplanering, indikatorer för barn i urbana miljöer och samarbeten mellan akademi och praktik för fysisk aktivitet. Jag deltog själv i den om social integration och fick mycket stimulerande idéer från så skilda länder som Kenya, Sydafrika, Brasilien och Finland. Uppsala Health Summits ambitioner att gå över nations- och ämnesgränser blommade verkligen ut i den här workshopen.

Dagen, och hela konferensen, rundas av genom korta sammanfattningar och reflektioner i plenum och jag slås igen av att det är så mycket vi redan vet, som inte tillämpas. Tänk att det är så många barn som inte alls får de förutsättningar som i förlängningen skulle ge både dem och samhället i stort betydligt bättre möjligheter. Och tänk att vi inom SLU, inte minst genom Movium, SLU Urban Futures och många av våra landskapsarkitekter, sitter på så mycket relevant kunskap och kompetens och så många lösningar också inom det här området! Låt oss hoppas att ännu fler upptäcker det i framtiden.   

/Erik Fahlbeck, SLU