En nyfiken jäkel går i pension

Ulf Gärdenfors vill understryka allvaret i att vi riskerar att tappa arter i Sverige och världen, att det är en kamp mot klockan. Vi måste göra insatser och åtgärder nu, det går inte att skjuta upp. Precis som Greta Thunberg, kanske den klokaste 15-åringen på planeten just nu, har Ulf Gärdenfors en tydlig bild av att vi måste agera för att rädda vår jord och oss själva. Greta kämpar för att minska vår klimatpåverkan och Ulf för att minska förlusten av biologisk mångfald.

– Det är svårt att ta till sig hoten känslomässigt. Till och med jag kan ibland känna att ”är det verkligen så farligt om en skog eller art försvinner just där”. Men om jag tar mig tiden att rationellt tänka på problemet kan jag inse de långsiktiga effekterna och bli riktigt skrämd. Vi plockar bort en bit i taget av de pusselbitar som finns kvar. Vid någon tidpunkt kommer vi att passera kritiska tröskelvärden och då kan hela ekosystem kollapsa, säger Ulf på klingande skånska, och fortsätter:

– I grunden är vi beroende av naturen för att själva överleva. Det är nog väldigt många människor, även i vårt högutbildade samhälle, som inte ägnar detta en tanke. Ser vi långsiktigt och globalt riskerar vi att inte ha någonstans att odla vår mat eller att ha några parasiter som hjälper oss att hålla skadedjuren i schack. Förmodligen både och. Oavsett kommer vi som art att få det tufft. 

Ulf inser dock att det är ett långt tankesprång att dra en sådan slutsats utifrån att en enstaka art försvinner lokalt.

– Men jag anser att det ofta råder en snedvridning i debatten om utdöende, där fokus är när sista individen trillar av pinnen på nationell nivå. Det lokala och regionala utdöendet pratas det inte mycket om. Så länge vi omvandlar och fragmenterar landskapet förloras livsmiljöer för arter. Minskande livsutrymme leder till minskande populationer, vilket är ett stort problem. Vi kan inte bara ha fokus på om en art finns kvar på nationell nivå, både nyttan och den praktiska naturvården sker ju oftast lokalt på ett litet område i taget. Vi måste bli bättre på att förklara detta, poängterar han.

Ulf Gärdenfors är helt klart en engagerad människa. Engagerad i det mesta han tar sig för. Själv säger han att han är en nyfiken jäkel. Men det är väl just denna nyfikenhet som gör honom engagerad och som gjort att han åstadkommit en hel del under sin tid på ArtDatabanken. Han berättar att en av höjdpunkterna i hans karriär är att han bidragit till att rödlistan blivit ett så viktigt verktyg inom svensk naturvård. Under senare tid har det dock framförts en hel del kritik mot rödlistan och dess eventuella betydelse har ifrågasatts.

– Det är inget nytt. Kritik mot rödlistan har alltid funnits, den kanske bara hörs mer nu genom sociala medier. Ett problem är att rödlistan har kommit att användas som ett slagträ för vissa syften. Men rödlistan bör snarast betraktas som en statistisk årsbok, det är en sammanställning av kunskaper om svenska arter utifrån fastställda kriterier. En neutral presentation av de data vi har som konstaterar risken för arters utdöende. Sen är det upp till myndigheter och andra aktörer att tolka dessa data och fatta beslut om åtgärder, och det är ofta här som oenigheter uppstår, menar Ulf.

Men ArtDatabanken är väldigt mycket mer än bara rödlistan. Under detta tak ryms en ocean av kunskap om svenska arter och naturtyper, och engagerade människor som brinner för sitt arbete.

– Idén till Svenska artprojektet föddes i november 1999. Fredrik Ronqvist, då professor i entomologi vid Uppsala universitet, och jag träffades på en fest, nämligen Lars Tranviks professorsinstallation. Vi började prata om att kunskapen om Sveriges arter minskade och att återväxten av taxonomer var mycket dålig. Fredrik kastade då fram att man borde skapa en nationalfauna över landets alla djurarter. Jag tyckte att det borde omfatta alla arter och vi insåg att det skulle krävas inventeringar, riktad forskning, utbildning av nya taxonomer som också kunde leva på sitt yrke och att landets museer skulle överleva för att kunna stödja ett sådant projekt, berättar Ulf. 

Tillsammans med ArtDatabankens dåvarande chef Torleif Ingelög sålde Ulf och Fredrik in idén hos ett antal politiker. Sedan 2002 har ArtDatabanken haft uppdraget att kartlägga alla Sveriges flercelliga växter, svampar och djur.

– En del i detta uppdrag var Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Ett bokverk som presenterar och tillgängliggör kunskap om Sveriges arter. Lika mycket som detta är en av mina yrkesmässiga höjdpunkter är det också ett av mina största bakslag, berättar Ulf.

2014 minskade anslaget till projektet och bromsen drogs åt för bokverket Nationalnyckeln. Men trots motgångar tycker han att ArtDatabankens utveckling har varit en framgångssaga.

Ulfs uppmaning för framtiden är att våga lyfta blicken och tänka större. Han menar att med goda argument har man mycket större möjligheter att påverka än man tror. Och hur var det nu med Ulfs framtid, kommer han att lägga luppen på hyllan när han stänger dörren hit?

– Nej tvärtom, jag kommer att använda den mycket flitigare. Jag har massor av planer på att vara ute mer, att titta i närnaturen i östra Skåne dit vi nu flyttar. Jag vill gräva ner mig i många artgrupper, t.o.m. flugor och steklar, som jag inte haft så mycket tid till under den här tiden på ArtDatabanken. Jag vill lära mig mer om nya organismgrupper. Det är en nördfaktor hos mig och jag tycker det är väldigt rewarding. Men jag kommer att sakna medarbetarna och att vara i en akademisk miljö. Här kan man ha spänstiga samtal om olika saker och det gillar jag.  Det finns alldeles säkert många smarta människor också i byn dit vi flyttar men de har naturligtvis inte samma referensramar som jag och det kan bli svårare att ha en djupare diskussion inom de områden som jag är särskilt intresserad av. Å andra sidan leder min nyfikenhet kanske in mig i helt nya banor bland nya intressanta människor, avslutar Ulf.