Den skarptandade barkborren är upptagen på rödlistan som nära hotad. Nu har denna barkborre för första gången orsakat skador på tallar i södra Sverige. Särskilt den varma och torra sommaren 2018 har gynnat den skarptandade barkborren och samtidigt stressat tallarna.
Den skarptandade barkborren räknades som skadeinsekt i norra Sverige under första halvan av 1900-talet. Där har det varit tallskog i närheten av sågverk eller andra platser där tallvirke lagrats över sommaren som angripits. Under andra halvan av 1900-talet minskade utbredningen vilket ledde till rödlistning år 2010.
I Finland skedde angrepp på äldre tallskog 2013. Också i Sydeuropa, framförallt i alpina områden, har den skarptandade barkborren dödat tallskog på senare år. Det varmare klimatet har påverkat insektens utveckling och gjort den mer effektiv som träddödare. Värme kan också vara en förklaring till det nyligen noterade angreppet på grupper av äldre träd i Halland.
- Troligtvis har sommarens torka och värme stressat många träd och gjort dem mottagliga för angrepp. Dessutom är det möjligt att två generationer utvecklats, säger Åke Lindelöw, institutionen för ekologi och ansvarig för Skogsskada.
I Italienska alperna har man sett att de övervintrande baggarna som börjar svärma tidigt på försommaren angriper träd slumpmässigt och att nästa generation som kläcks på högsommaren alltid angriper träd i anslutning till de först dödade träden.
Åke Lindelöw råder skogsägare att kontrollera sina tallbestånd och även blandbestånd med gran (se bild). Många baggar övervintrar i träden och försvinner ut ur skogen om träden avverkas och förs bort. Om angreppen blir vanligare i framtiden är det mest effektiva att leta efter gulnande träd redan under sommaren och ta ut dem innan några baggar hunnit lämna träden.
Att avlägsna träd minskar populationen men en del av barkborrarna övervintrar i förnan. Det är inte känt hur stor andel av populationen som väljer att övervintra i träd respektive förna.
Om man följer den skarptandade barkborrens historia i Sverige så var den anonym innan 1900, mellan 1900-1950 räknades den som en skadeinsekt, 1950-2010 blev den sällsynt och sedan 2010 är den rödlistad.
Även om arten anses vara lokal och minskande finns det uppenbarligen möjligheter för den att massförökas och döda träd. Med hjälp av feromonfällor kan artens förekomst lätt konstateras och en man kan få en bättre bild av utbredningen. Potentiell skadegörare är den i alla fall.
Frågan är vad som händer i framtiden.
Skogsskada vill gärna ha in rapporter om skador av den skarptandade barkborren.
Den skarptandade barkborren är 2,5-4 mm lång och den tredje tanden baktill är just skarp.
1/3
Tall som dödats av skarptandad barkborre i ett blandbestånd med gran. Foto Anders Hejnebo
2/3
Splintveden under tunn bark blir kraftigt angripen av blånadssvamp som honan planterar när hon lägger äggen. Foto Anders Hejnebo, Skogsstyrelsen
3/3
Ips acuminatus (Gyllenhal, 1827).
Arten utvecklas under den tunna barken på döda tallar, både liggande och stående. Även toppar kvarlämnade efter avverkning utnyttjas ofta.
Det karakteristiska gångsystemet (se bild) är lätt att känna igen. Honan avsätter blånadssvamp i samband med äggläggningen som föda åt larverna. Splintveden blir därför alltid kraftigt blå.
Polygam art. Feromon. Sekundär.