SLU-nyhet

Värdefulla askar kan beskäras för att räddas från askskottssjukan

Publicerad: 06 september 2017

Att beskära infekterade askar kan temporärt rädda dem undan askskottssjukan, men kunskap om hur stor del av en infekterad gren som måste avlägsnas har saknats. En ny studie från bland annat institutionen för skoglig mykologi och växtpatologi på SLU ger svaret: minst 30 cm från närmaste nekros.

Sedan tidigt 90-tal har Europas askbestånd sett en dramatisk nedgång. Orsaken är den ovälkomna gästen Hymenoscyphus fraxineus, en invasiv sporsäckssvamp som härstammar från östra Ryssland och Kina. Där orsakar den ingen skada på värdträdet, den manchuriska asken; den lever i dess blad men börjar bryta ner dem först när de fällts. Troligen introducerades svampen omedvetet till Europa under sent 1980-tal, via någon sorts transport av växtmaterial. Den europeiska asken visade sig vara extremt känslig för svampens närvaro och har alltsedan dess gått kraftigt tillbaka. Svampens sporer infekterar träden genom bladen, och växer sedan via bladvenerna ut i stjälkar och grenar och vidare in i stammen. Nekroser av död vävnad uppkommer fläckvis längs de infekterade grenarna och ger en yttre indikation på infektionens utbredning.

Rödlistad i Sverige

I vissa länder, som Litauen, har över hälften av alla askar försvunnit sedan utbrottets början. I Sverige är asken sedan 2010 rödlistad och klassas sedan 2015 som en akut hotad existens. Asken är visserligen inte någon betydande ekonomisk produkt, men förutom ett omtyckt inslag i många parker och trädgårdar är den värd för ett stort antal arter som är helt beroende av ask för sin överlevnad. Många andra arter är i sin tur direkt eller indirekt associerade med dessa, varför askens försvinnande skulle få allvarliga ekologiska konsekvenser.

Svår att bekämpa

Kampen mot svampen är emellertid svår. Det finns inga effektiva kemiska bekämpningsmedel, och även om det skulle ha funnits det är användandet av sådana problematiskt. Vissa biologiska bekämpningsmedel, baserade på bland annat svampvirus, verkar lovande för framtiden men är ännu långt från redo att användas. Den sannolikt mest effektiva åtgärden är att förädla den inneboende motståndskraft en liten andel askar har uppvisat, för att få fram en generation resistenta träd. Detta tar dock lång tid och är klen tröst för den som ser de första symptomen dyka upp i sitt älskade träd på tomten.

Trädbeskärning som alternativ

Det finns dock åtgärder som åtminstone hejdar svampens framfart. Om en sådan handlar en ny studie från SLU av bland andra Michelle Cleary och Diana Marciulyniene.

"Att beskära sjuka träd för att fysiskt avlägsna infekterade växtdelar är en gammal bekämpningsmetod", säger Diana. "I fallet askskottssjuka har dock saknats kunskap om hur långt in i en infekterad gren svampen kan finnas. Vi har undersökt detta."

Diana och hennes kollegor studerade infekterade grenar på 36 träd i Skåne. De tog bark- och vedprover i 5 cm-intervaller från grenens nekroser och använde dessa för att med DNA-teknik bestämma hur långt svampen hade spridit sig.

Minst 30 centimeter från såret

"Vi såg att variationen var stor. Inom 5 cm från såret hittade vi svamp i över 80 % av alla undersökta grenar, men redan vid 10 cm hade detta minskat till under 50 %. Om man vill vara helt säker på att inte lämna kvar någon svamp måste man enligt vår studie dock beskära grenen minst 30 cm från nekrosen."

Är då beskärning en framkomlig väg för att rädda ett infekterat träd? Ja och nej, enligt Michelle Cleary.

"I teorin är det förstås så att om all infekterad vävnad avlägsnas, kommer infektionen att upphöra. Metoden har dock sina begränsningar, inte minst praktiskt. Att identifiera nekroser i ett stort askträd är tidsödande och i princip ogörligt för annat än högt värderade träd, såsom i parker och trädgårdar, eller träd med känt eftertraktade egenskaper som kan användas i förädlingsarbete. För att det alls ska vara värt att beskära trädet måste dessutom den innersta nekrosen vara minst 30 cm från stammen, annars finns risken att svampen redan nått ända in."

Risk för komplikationer

"Dessutom innebär beskärningen en skada som kan underlätta för andra skadegörare att angripa trädet", säger Michelle. "Det krävs således noggrann uppföljning under en tid efteråt. Ovanpå detta finns förstås den påtagliga risken att en annan del av trädet infekteras av Hymenoscyphus fraxineus vid ett senare tillfälle."

"Vår studie visar alltså att det är möjligt, om än tidsödande, att åtminstone temporärt rädda infekterade träd om man beskär dem minst 30 cm från varje nekros och därefter håller snittytorna under uppsikt."

Relaterade sidor:

Kontaktinformation

Jan Stenlid, Professor
Institutionen för skoglig mykologi och växtpatologi
jan.stenlid@slu.se, 018-67 18 07

Michelle Cleary, forskare
Institutionen för sydsvensk skogsvetenskap
michelle.cleary@slu.se, 040-415 51 81