Visst vore det praktiskt med ett enkelt och rakt mått som beskriver tillståndet för den biologiska mångfalden? En termometer, eller snarare en barometer, som visar både hur det ser ut idag och vart mångfalden är på väg. Idag är det många som funderar över tillståndet för skogens arter, inte minst i ljuset av ett ändrat klimat. Men också med skogsbrukets metoder i åtanke. Vad betyder trakthyggesbruket, och hur påverkas arter av det ”nya” skogsbruket med lämnad hänsyn? Försvinner arter eller går det till och med åt motsatt håll?
Den svenska miljöpolitiken har flera olika miljökvalitetsmål. ”Levande skogar” beskriver att ”Skogen och skogsmarkens värde för biologisk produktion ska skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras…”. Miljömålet följs upp med olika mått – indikatorer – som beskriver tillståndet för miljön. I Sverige används ett stort antal indikatorer som beskriver skogliga åtgärder, miljöhänsyn och tillstånd i form av mängd död ved, gamla träd och liknande. Däremot finns bara en indikator som direkt mäter arters tillstånd. Det handlar då om häckande fåglar i skogen. Sällsynta (rödlistade) arter sammanställs också som en indikator. Men fortfarande saknas mått på artsammansättningen i ett skogslandskap i stort, och i vilken riktning det förändras.
Många andra länder brottas med frågan om att mäta tillståndet för den biologiska mångfalden. Den genomförda studien har gjort en genomlysning av indikatorsystem och miljömålsuppföljning i några av Sveriges grannländer: Norge, Finland, Estland och Tyskland. Studien har också sammanställt de globala mått som används för internationella jämförelser, och som också påverkar vilka mått som redovisas i de enskilda länderna.
Analysen visar att de olika ländernas system för miljömålsuppföljning skiljer sig på flera avgörande punkter. Norge har tagit det längsta steget genom att samla alla indikatorer i ett Naturindeks, ett mått som beskriver hur tillståndet i en naturtyp skiljer sig från ett tänkt referenstillstånd, utan mänsklig påverkan. Norge och även Estland har en hög andel indikatorer som beskriver arter. För Norges del ingår mått på många vanliga arter eller artgrupper som är funktionellt viktiga i skogsekosystemet. Estland har däremot mer fokus på arter i EU:s art- och habitatdirektiv. I Finland och Tyskland används andra indikatorer som inte förekommer i Sverige, t.ex. mer mått på skogsbrukets intensitet och försök att beskriva skogslandskapets struktur och fragmentering.
En annan slutsats av analysen är att vägen till att fastställa indikatorer ser olika ut i de olika länderna. I Finland och Norge är indikatorerna till stor del utvalda i en forskarstyrd process, medan man i Sverige formulerar indikatorer föreslagna av myndigheter, som sedan forskarna får ha synpunkter på.
Författarna föreslår ett antal utvecklingsområden för den svenska systemet med indikatorer för mångfaldsmätning. Ett prioriterat område är att ta fram landskapsekologiska mångfaldsmått, där inspiration med fördel kan hämtas från Tyskland, Finland och de av EU upprättade SEBI-indikatorerna. Skogarnas rumsliga fördelning har stor betydelse för tillståndet, och här är det förvånande att inte Sverige har tagit fram mått som fragmentering, spridningskorridorer eller barriärer.
Ett andra utvecklingsspår handlar om att mäta arters förekomst. Här är den norska strategin intressant eftersom de följer upp vanliga arter som har stor betydelse för den övriga mångfalden (funktionella grupper och nyckelarter), till exempel ris- och buskarter och smådäggdjur. Ett alltför ensidigt fokus på sällsynta och rödlistade arter riskerar att missa förändringar på mer övergripande nivå. Rapporten välkomnar förslaget från de svenska myndigheterna att lägga till ett mått för mångfald i produktionsskog.
Vidare bör det fortsatta utvecklingsarbetet även omfatta klimatrelaterade mångfaldsindikatorer, samt i högre grad involvera forskningsdata i framtagandet av indikatorer och att revidera strukturen för de preciseringar som är kopplade till Levande skogar. Ett tydligare samlat mått på den biologiska mångfaldens tillstånd, till exempel som en ny precisering ”Biologisk mångfald”, skulle göra miljömålsuppföljningen mer överskådlig och kommunicerbar.
Rapporten avslutas med en diskussion om Sverige är redo för ett naturindex, liknande det som används i Norge, men också i olika internationella tappningar. Författarna ser vissa problem med index-strategin, men lyfter samtidigt fram att processen med att ta fram index och bakomliggande data är värdefull för att öka kunskapen om mångfaldens tillstånd och i vilken riktning den rör sig.
Text: Mats Hannerz
