SLU-nyhet

1000 nätter i Tostbergen

Publicerad: 20 september 2017
Man med varma kläder arbetar med en sövd snöleopard. Det är natt.

Hur är det att forska om snöleoparder i Mongoliet? Läs Örjan Johanssons berättelse om obarmhärtiga väckarklockor, isande kyla och ett fantastiskt djur. Han disputerar 22 september med avhandlingen Unveiling the Ghost of the Mountain: Snow Leopard Ecology and Behaviour.

Motvilligt vaknar jag till ljudet av min andra väckarklocka som står och ringer för fullt, två meter från sängen. Den obarmhärtiga signalen från den första väckarklockan räcker inte längre till för att väcka mig, den har jag stängt av i sömnen. Därför använder jag en extra klocka, placerad utom räckhåll från sängen, för att vara säker på att vakna.

Jag öppnar dunsovsäcken, kryper huttrande ut ur den och tänder pannlampan. Understället har jag inte tagit av på drygt två månader, annat än då jag tvättar mig en gång i veckan. Utanpå det klär jag mig i flera lager varma kläder och längst ut vindtäta skalplagg. Med pejlutrustningen i handen lämnar jag min jurta, det traditionella mongoliska tält jag numer kallar mitt andra hem.

Kall och tyst natt

Väl ute påbörjar jag klättringen uppför det lilla men branta berget. Natten är isande kall och helt tyst. Ljuset från månen och stjärnorna skulle egentligen räcka för att följa den vältrampade stigen men jag vågar inte stänga av pannlampan för om jag skulle ramla och skada mig skulle det dröja flera dagar innan någon hjälp kom. Samtidigt som tanken på ett par lysande ögon i skenet av pannlampan kan vara skrämmande, så är det också spännande att tänka på hur många ökendjur som följer min klättring på avstånd, och att jag kanske än en gång kommer få möta en snöleopard.

I ravinerna runt mitt läger ligger 14 väl kamouflerade fotsnaror utplacerade, var och en försedd med en radiosändare som ändrar puls när en snöleopard fastnar i snaran. Det är dessa radiosändare som pejlutrustningen jag burit med mig ska fånga upp. Var tredje timme från tidig kväll till sen morgon klättrar jag upp på berget för att lyssna på signalerna från fällorna. Detta sker varje natt under fångstperioden, även när jag är ensam i lägret, ibland i upp till tre månader i sträck.

Fångat 23 olika snöleoparder

Sedan studien startade i augusti 2008 har jag fångat 23 olika snöleoparder, vid 50 olika tillfällen under de drygt tusen dygn som jag spenderat i Tostbergen. Fångstmetoderna har utvecklats och förfinats allteftersom. Den största utvecklingen skedde när min bror, Torbjörn, byggde ett system som automatiskt övervakar fällsändarna. Så länge systemet fungerar som det ska får jag sova och snöleoparderna behöver bara sitta i snaran under en mycket begränsad tid innan de sövs. Rekordet är 27 minuter. När snöleoparderna fångats förses de med GPS-halsband vilka har programmerats att ta en position var femte timme i ungefär ett och ett halvt år, därefter faller de automatiskt av. Många av snöleoparderna har fått nya halsband när de fångats på nytt. Som längst har vi kunnat följa en individ kontinuerligt i fyra och ett halvt år. Det kanske inte låter så mycket med 23 individer, men ingen annan studie har kunnat följa levnadsvanorna för så många snöleoparder tidigare.

Skygga djur

Varför utsätter vi oss och snöleoparderna för det här? För att svara på det krävs lite bakgrundsinformation om snöleoparden. Arten lever i de högsta bergsmassiven i Centralasien, från Himalaya i söder till Altaibergen i norr. Här för de en undanskymd tillvaro, tack vare sitt utmärkta kamouflage och skygga beteende är det ytterst sällan någon ser dem.

När människor upptäcker snöleoparder sker det nästan alltid i samband med att de attackerar tamboskap, varefter de försvinner in i bergen igen. Detta förklarar kanske varför snöleoparderna kallas för bergens vålnader. Just boskapsangreppen har länge utgjort den största risken för snöleoparden då herdarna ibland avlivar dem i samband med dessa attacker eller sätter ut fällor i bergen för att minska risken för framtida attacker. Under senare år har dock tjuvjakt troligtvis ökat, som en följd av ökande efterfrågan på päls och kroppsdelar, vilka används inom traditionell asiatisk medicin. Snöleopardens livsmiljöer har länge ansetts skyddade från yttre påverkan eftersom de är så otillgängliga, men klimatförändringar och landutvinningar såsom gruvdrift, vattenkraft och den infrastruktur som medföljer sådana satsningar innebär att det inte längre är en självklarhet.

Första genombrottet var radio-halsband

Den branta och otillgängliga livsmiljön och snöleopardens skygga beteende innebar däremot att det länge var nästan omöjligt att studera dem. Observationsstudier var omöjliga för man såg dem aldrig och snöspårning var mer eller mindre omöjligt eftersom det inte gick att följa efter dem i branterna. Genombrottet skedde 1982 när den första snöleoparden försågs med ett radio-halsband. Med hjälp av denna teknik kunde man äntligen svara på grundläggande frågor som hur stora områden en individ rör sig över, om de hävdar revir, när på dygnet de är aktiva och hur ofta de dödar byten. Det visade sig dock snart att även med denna teknik var det svårt att samla in särskilt detaljerad information. Radio-halsbanden kräver att man hittar signalerna med en handhållen mottagare och snöleoparderna rörde sig snabbt över mycket större ytor än vad forskarna kunde göra till fots i bergen. Totalt märktes 14 snöleoparder i fem olika studier i Nepal, Indien och Mongoliet. Forskarna bakom de här studierna var pionjärer som slet otroligt hårt för varje enskild pejlposition. I mitten av 1990-talet avslutades dock den sista av de fem studierna, troligtvis på grund av att informationen som genererades inte längre var värd besväret för varken forskarna eller djuren. 

Sen kom GPS:en

Nästa genombrott för att studera snöleopard kom några år efter millennieskiftet då ny teknik lanserades, bland annat fällkameror och GPS-halsband som var tillräckligt små för att en snöleopard skulle kunna bära dem. Denna nya teknik utvärderades i några år, bland annat märktes en snöleopard med GPS-halsband i Pakistan, innan Snow Leopard Trust bestämde att det var dags att starta en heltäckande studie för att äntligen hitta svaren på vad en snöleopard egentligen är. Studien startades 2008 med syftet att studera alla aspekter av snöleopardens ekologi, utveckla nya bevarandeprogram, och utbilda personal som arbetar med artens bevarande.

I augusti 2008 anslöt jag till studien för att sköta fältverksamheten, sedermera mynnade det ut i att jag anställdes som doktorand på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Nu, nio år senare, har vi kunnat visa att snöleoparden dödar många fler byten än man tidigare trodde.

Vi har också kunnat visa att snöleoparderna hävdar revir och att varje snöleopard rör sig över mycket större områden än man tidigare trodde – så mycket som upp till 44 gånger större än tidigare skattningar. Det här innebär att de naturreservat som finns i snöleopardens utbredningsområde är alltför små för att arten ska kunna överleva i enbart dem och för att skydda arten måste vi därför hjälpa lokalbefolkningen så att de kan samexistera med snöleoparderna utanför naturreservaten. 

Ny kunskap - grund till effektivt bevarande

En del av den nya kunskapen som vi nu har om arten har sammanfattats i denna avhandling. Denna kunskap kommer förhoppningsvis användas för att utforma mer effektiva bevarandeprogram samt för att uppmärksamma förvaltare och politiker på vilka åtgärder som måste vidtas. Men även om vi kommit en bit på vägen för att förstå arten återstår mycket. I avhandlingen reduceras snöleoparden ner till något fyrkantigt och odramatiskt i form av statistiska modeller och siffror i tabeller. För att kunna beskriva arten är detta nödvändigt, om än djupt orättvist.

Men även om tabeller och modeller kan beskriva vissa delar av bergens vålnader, finns det aspekter som vi aldrig kommer kunna beskriva så, och kanske inte heller förstå. Snöleoparden är kapabel att jaga ikapp 200 kg tunga argalifår nerför bergbranter och döda dem. Hur kan det då komma sig att när de trängs in i boskapshagar kan ett par åldringar slå ihjäl dem med käppar utan att de ens försöker försvara sig? När jag kommit fram till de infångade snöleoparderna har de för det mesta försökt gömma sig. Visst har det hänt att några morrat och visat tänderna men så fort bedövningspilen träffat har de sjunkit ihop och mest sett förorättade ut.

Trots alla dagar jag spenderat i bergen har jag aldrig sett en snöleopard dagtid utan hjälp av halsbanden. Men nattetid har våra vägar korsats flera gånger, förutom de gånger vi mötts på väldigt nära håll har snöleoparderna aldrig reagerat nämnvärt, ibland har de snarast varit nyfikna och till och med följt vid sidan av mig på säkert avstånd.

Kanske priset vi måste betala för att snöleoparden ska överleva är att en del av mystiken försvinner och ersätts med siffror på ett papper, men hellre det än att den i framtiden beskrivs som en vålnad från en svunnen tid.

Sidansvarig: anna.lundmark@slu.se