Det är viktigt att besiktningarna av tamdjur som misstänks ha angripits av rovdjur stämmer. Både för att tamdjursägare ska få den ersättning de har rätt till och för att förebygga bedrägerier. Forskare från SLU och Lunds universitet har med hjälp av saliv-DNA dubbelkollat ett stort antal besiktningar av får. Det visade sig att besiktningspersonalen i 94 procent av fallen hade gjort den riktiga bedömningen att ett större rovdjur låg bakom angreppet och i 87 procent av fallen hade de även rätt när det gällde rovdjursart.
I flera decennier har många länder tillämpat olika typer av verifikationsprogram för rovdjursskador. Men hur pass träffsäkra dessa program är har sällan utforskats. Ändå är allmänhetens förtroende för att skadorna verifieras på ett transparent och korrekt sätt en förutsättning för ett hållbart ersättningsystem.
I Sverige inspekterar besiktningspersonal från länsstyrelsen kadaver eller skadade djur och avgör om en tamdjursägare har rätt till ersättning för ett anmält angrepp. Besluten bygger på på ett protokoll baserat på typiska bitmärken och angreppsområden. Det leder fram till om det är ett rovdjur som är förövaren och då även vilken eller vilka arter som är troligast.
Forskare från SLU och Lunds universitet har undersökt precisionen för besiktningar som gjorts i samband med anmälda skador på får orsakade av stora rovdjur i Sverige.
De jämförde resultatet från besiktningen med en oberoende verifikationsmetod baserad på mitokondrie-DNA från salivsekret i bitytorna på kadavret.
När labbet hittade DNA från ett stort rovdjur i bitytorna från ett dödande bett, hade besiktningspersonalen i 94 procent av fallen gjort den korrekta bedömningen att fåret angripits av ett stort rovdjur. Bedömningen av art bekräftades i 87 procent av fallen med motsvarande arts DNA-sekvens.
Hur korrekt bedömningen var varierade något beroende på rovdjursart. När det gäller varg gjorde personalen en korrekt bedömning i 86 procent av fallen. Motsvarande för lodjur var 91 procent.
–Det var överraskande bra med tanke på den stora variationen i skador, bitmärken och blödningar. En orsak till det goda resultatet är att djurägare i Sverige ska se till sina djur varje dag och besiktningen kan då göras relativt snabbt innan rovdjur eller asätare har hunnit ta för mycket av djuret, säger Jens Frank på institutionen för ekologi och Grimsö forskningsstation
Han tror att metoden har stor potential.
- Saliv-DNA kan användas både för att utvärdera ersättningssystem för rovdjursskador runt om i världen men också där växtätande däggdjur orsakar skador på växande gröda.
Studien har gjorts inom forskningsprogrammet Skandulv (Skandinaviska rovdjursprojektet) i samarbete med Viltskadecentrum.
Läs den vetenskapliga artikeln:
López-Bao JV, Frank J, Svensson L, Åkesson M, and Langefors Å. 2017. Building public trust in compensation programs through accuracy assessments of damage verification protocols. Biological Conservation 213: 36-41.
Mer information om skador på tamdjur:
Jens Frank, forskare
SLU Viltskadecenter, Institutionen för ekologi
jens.frank@slu.se, 0581-69 73 23