Surrogatarter är arter som används som representanter för andra arter. Kända exempel är indikatorarter och paraplyarter. Istället för att inventera alla arter så använder man en artgrupp eller art och utgår ifrån att den speglar biologisk mångfald i stort. Men en genomgång som nyligen publicerades i Biological Conservation visar att surrogatarter i många fall inte är användbara i naturvården. De bör därför användas med försiktighet.
Användandet av surrogatarter är utbrett inom naturvården och har en stor inverkan på de beslut som tas. Det är förstås både billigare och tar mindre tid att övervaka färre arter. Men funkar det? Kommer de beslut och prioriteringar som görs utifrån förekomst av surrogatarter att faktiskt ha den effekt som man förväntar sig?
En typ av surrogatarter är indikatorarter, där hög mångfald av exempelvis fåglar antas indikera att det också finns en hög mångfald av andra organismgrupper. Ett annat exempel är paraplyarter, som ofta är arter med stora krav på sin livsmiljö. Till exempel bildas stora naturreservat utifrån förekomst av tiger. Tanken är då att dessa reservat även ska skydda andra, mindre krävande arter.
Enligt Malin Tälles litteraturgenomgång av tidigare publicerade studier är surrogatarter sällan särskilt användbara. Till exempel finns det sällan speciellt starka samband mellan artrikedomen av indikatorarter och andra arter, och naturvårdsåtgärder riktade mot paraplyarter gynnar inte alltid andra arter.
– Men det finns några situationer när surrogatarter kan vara mer användbara, berättar Malin Tälle, forskare på SLU. Det gäller när det finns en stark koppling mellan arter, till exempel när de är nära besläktade eller har liknande krav på sin levnadsmiljö, och även när man använder flera olika surrogatarter från olika organismgrupper, till exempel både fåglar och däggdjur.
Eftersom surrogatarter sällan är användbara är det viktigt med försiktighet när surrogatarter väljs ut och används inom naturvården, för att säkerställa att naturvårdsåtgärder får den effekt man förväntar sig. Det är viktigt att undersöka och testa hur effektiv en surrogatart är, genom att säkerställa att det finns ett samband mellan en surrogatart och de arter den är tänkt att representera.
– Biologisk mångfald är en mångfacetterad företeelse, så det är inte förvånande att den till fullo inte kan representeras av ett fåtal arter. Men det finns inte så många alternativ till att använda surrogatarter eftersom det sällan är realistiskt att övervaka alla arter. Vi hoppas att vår studie kan vara användbar i naturvården. Både för att identifiera situationer när det är mer troligt att surrogatarter kommer att vara användbara och vara en hjälp vid urvalet av surrogatarter, säger Malin Tälle.
The usefulness of surrogates in biodiversity conservation: A synthesis, Malin Tälle et al. Biological Conservation.
Indikatorarter används för att indikera förekomsten eller artrikedomen av andra arter, till exempel hotade arter, eller för att indikera en hög biologisk mångfald. Till exempel används artrikedomen av fåglar ofta för att indikera en hög artrikedom av andra artgrupper. Vår genomgång visade att det sällan finns speciellt starka samband mellan artrikedom av indikatorarter och andra arter.
Paraplyarter är arter som har strikta krav på sin levnadsmiljö, och som därför används för att genomföra eller prioritera naturvårdsåtgärder. Antagandet är att de åtgärder som riktas mot en paraplyart även kommer att gynna andra, mindre krävande arter. Ett exempel är reservat som skapas för att bevara tigern, men som också antas skydda många andra arter. Vår genomgång visade att naturvårdsåtgärder riktade mot paraplyarter inte alltid gynnar andra arter.
Nyckelarter är arter som har en stor påverkan på många andra arter i ett ekosystem, på ett sätt som innebär att förlust av en nyckelart skulle få negativa konsekvenser för andra arter. Till exempel kan andra arter vara starkt beroende av en nyckelart, eller de levnadsmiljöer nyckelarten skapar. Därmed antas naturvårdsåtgärder riktade mot nyckelarter också gynna andra arter. Ett exempel är bävern, vars dammar skapar viktiga livsmiljöer för många arter. I vår genomgång fann vi bara ett fåtal studier som undersökt hur användbara nyckelarter är inom naturvården, så det finns ett behov av fler studier som undersöker detta innan man kan dra några tydliga slutsatser.
Flaggskeppsarter är karismatiska arter som används för att samla in pengar till genomförandet av naturvårdsåtgärder, som kommer att gynna mindre karismatiska arter. Ofta används flaggskeppsarter även som paraplyarter. Ett exempel är pandan. som används för att samla in pengar för att skydda de miljöer som pandan, och många andra arter, är beroende av. I vår genomgång fann vi bara ett fåtal studier som undersökt hur användbara flaggskeppsarter är inom naturvården, så det finns ett behov av fler studier som undersöker detta innan man kan dra några tydliga slutsatser.
Högre-taxa metoden är en metod där man använder sig av rikedomen av högre taxonomiska nivåer som en indikator för längre taxonomiska nivåer, för att göra övervakning och inventering snabbare. Istället för att identifiera exempelvis alla insekter till art vid en inventering, nöjer man sig med att identifiera dem till familj eller släkte, med antagandet att en plats där det finns många insektsfamiljer eller släkten, finns det också många insektsarter. Vår genomgång visade att det ofta finns ett starkt samband mellan rikedomen av högre och lägre taxonomiska nivåer. Högre-taxa metoden kan därför vara användbar vid övervakning och inventering.