Vi sitter i yurtan och småskrattar lite åt den smått absurda upplevelsen vi nyss kom hem från. För ungefär en timme sedan stannade vår granne Gantogtokh till på vägen hem med sina getter. Han tittar in varje kväll och även om vår mongoliska har en del övrigt att önska har vi alltid roliga konversationer. Ibland tackar han ja till erbjudandet om middag, om han inte tycker att maten ser alltför märklig ut. Andra kvällen efter att vi kom hit den här resan så kom han förbi lite efter åtta på kvällen. Vi hade byggt de första fyra fällorna och precis justerat inställningarna på systemet som övervakar radiosignalerna från dem. Vi satt och drack te när sirenen på systemet startade och displayen lyste upp med ett meddelande att en av fällorna löst ut. I hast kollade vi igenom all sövningsutrustning, det skulle vi gjort innan men det hade precis blivit mörkt och vi hade inte hunnit.
Jag blandade preparaten vi söver snöleoparderna med och laddade två injektionspilar. Det är ett väldigt precist arbete med tiondels millilitrar som ska mätas. Under tiden upprepade Ghantogtokh ”snöleopard, skynda dig, du är för långsam, väldigt dåligt” och skrattade samtidigt som han övervakade vad jag höll på med. Situationen hade varit stressig under alla omständigheter och det hjälpte inte att han påpekade att nu var det faktiskt bråttom. Han följde med oss till fällan, såg på när vi sövde snöleoparden och försvann sedan hemåt. Lite oklart om han inte ville vara med och hantera den eller om han insåg hur nära hans läger den var och därför ville kontrollera att getterna var instängda.
Ofta när Ghantogtokh hälsar på visar vi på datorn var våra GPS-märkta snöleoparder har varit de senaste dagarna. Som historien ovan visar är han fascinerad av de stora katterna och tycker det är väldigt intressant att se hur de använder bergen, även om han inte hyser några varmare känslor för dem. För några dagar sedan berättade han att fem av hans getter hade försvunnit uppe i bergen. Det regnade knappt alls förra året och än så länge har det bara fallit några droppar i år. Betet är därför väldigt dåligt. Nu börjar det ändå komma upp lite grönt gräs högre upp i bergen och framförallt de unga getterna är svåra att styra då de gärna lämnar flocken och ger sig av i jakt på grönbete.
Ghantogtokh är drygt femtio år och haltar illa på grund av ett utslitet knä. Ändå måste han valla sina getter genom de branta och otillgängliga bergen varje dag, oavsett väder. Skulle han lämna getterna obevakade i bergen är risken stor att en snöleopard skulle hitta dem och tackar sin lyckliga stjärna. Katterna jagar vanligtvis vilda getter och får som stenbock, bharal, markhor och argalifår. De bytesdjuren är skygga och väger mellan 40 och 180 kg, det krävs mycket för att fånga dem i de branta bergen så några obevakade getter skulle vara svåra att motstå. Nu var det istället Ghantogtokh som bad till sin lyckliga stjärna att han snabbt skulle hitta getterna igen innan någon snöleopard gör det. Dessvärre kunde vi visa att en av våra GPS-märkta katter, Uus Khaigh eller M20, hade kommit ungefär till platsen där han förlorade kontakten med getterna klockan fyra på morgonen dagen efter och blivit kvar där hela dagen.
Getterna har ingen chans att undkomma en snöleopard utan blir mer eller mindre dödade där de står, rörelsemönstret sa också att katten legat på ett byte. Ghantogtokh beklagade sig över att oavsett hur han sliter i bergen så klarar han inte att skydda getterna och det är som att katterna stjäl hans pengar ur fickan. På sätt och vis stämmer det då getterna är hans enda inkomstkälla. Under våren kammar herdarna kashmirull från getterna som de säljer, sedan lever de på de pengarna, kött och mjölk resten av året. Det är omöjligt att inte tycka synd om honom, och det finns inget vi kan göra för att hjälpa honom just där och då.
I det långa loppet syftar vår forskning till att hitta sätt för herdarna och snöleoparderna att samexistera. Det blev ännu tydligare att detta krävs för att arten ska kunna överleva när vi förstod hur stora revir våra märkta katter har. Det är bara ett fåtal av de skyddade områdena i snöleopardens utbredningsområde som är stora nog att kunna hålla ens en hanne och en hona. Som ett led i arbetet för att främja samexistens har vi byggt natthägn för getterna med två meter högt stängsel. Dessa har visat sig väldigt effektiva för att undvika angrepp på nätterna.
Vi började bygga hägnen då vi såg att flera av våra GPS-märkta katter ibland angrep samma nattfålla med några nätters mellanrum och att det kunde pågå i veckor i sträck. I en del fall slutade det med att halsbandet slutade sända positioner och att sista positionen var nära getfållan, vilket är ett tämligen säkert tecken på att katten är död och halsbandet sönderslaget. En av katterna som försvann så var en vuxen hona som vi fångade 2010. På väg till fällan passerade vi Ghantogtokhs yurta och han hade frågat om han fick följa med om vi fångade en katt, så vi tog med oss honom. Han verkade tagen av mötet och den gången var han med och hanterade snöleoparden. Han fick döpa katten och valde Khashaa som var hans dotters smeknamn. Dagen efter hittade vi några sedlar på en klippa där vi fångat katten, Ghantogtokh måste lämnat dem där som en gåva till högre makter för välgång.
Katten Khashaa försvann vintern 2012 efter att ha tagit getter i Ghantogtokhs nattfålla under flera nätter. Om han dödade katten eller inte vet jag inte, men jag skulle gissa att det är så. Vi människor tenderar att se saker i svart och vitt, ännu mer så idag med alla möjligheter att uttrycka sina åsikter på sociala media. Att döda en snöleopard illegalt är definitivt nattsvart för de allra flesta. Jag har jobbat här ute i 15 år, det känns på sätt och vis som att vi känner katterna vi studerar, vi följer dem, deras ungar, ungars ungar osv genom åren. Det är lätt att tappa humöret av tanken på att en av dem slutat sina dagar ihjälslagen med tassen i en vargsax. Ännu mer så när man vet hur fredliga de är mot människor och hör historier om hur två åldringar kan slå ihjäl dem med käppar utan att de försvarar sig. Men kanske kan historien om Ghantogtokh och Khashaa hjälpa till att visa hur komplex frågan är. Herdarna kan se hur fascinerade snöleoparderna är, och hade inte katterna tagit deras levebröd så skulle de flesta inte ha något emot dem. Men när getterna angrips natt efter natt är det kanske förståeligt om man inte ser något annat alternativ än att ta bort katten.
Då vi insåg att de här upprepade angreppen på nattfållorna var tillräckligt vanliga för att utgöra ett stort problem för herdarna och troligtvis en ganska stor källa till dödlighet för snöleoparderna. startade vi programmet där vi byggde nattfållor. Ännu efter åtta år har inget angrepp skett i någon av de fållorna. Fållorna bidrar till att herdarna kan acceptera katterna bättre och räddar troligtvis livet på ett antal katter varje år. Men som sagt, där och då kunde vi inte göra något för att hjälpa Ghantogtokh.
Örjan Johansson och Gustaf Samelius i get-taxin.
Hursomhelst, åter till dagens händelser. Vi hade lite svårt att förstå vad Ghantogtokh sa men förstod så mycket som att det handlade om getter och att surra fast något på motorcykeln. Det var uppenbart att han ville ha hjälp med något, men vi var inte riktigt säkra på vad så vi tog fyrhjulingen och följde med honom. Någon kilometer bort stod en stor get som såg hängig ut.
Nu förstod vi att Ghantogtokh försökt säga att det dåliga betet gjort att geten var i för dålig kondition för att gå hem och att den var för stor för att lasta på sin motorcykel, därför undrade han om vi ville skjutsa den. Det kändes som ett enkelt sätt att erbjuda lite hjälp så vi lastade upp geten mellan oss och körde hem den. Det är oklart om geten saknade klagomål på färdsättet, chaufförens förmåga att navigera mellan stenar eller om den faktiskt var glad att slippa gå hem. I vilket fall protesterade den inte och såg till och med rätt nöjd ut. Varje fältresa bjuder på en mängd upplevelser, en del stora och andra små men ändå oförglömliga. När vi kom fram ropade vi att här kommer get-taxin, det tyckte Ghantogtokh och hans fru Altansul var väldigt roligt. Troligtvis för att vi sa det grammatiskt inkorrekt, möjligtvis för att två utländska snöleopardforskare skjutsade hem deras get.
Vill du veta mer?
På facebook.com/slu.natur och instagram/slunatur kan du följa Örjans fältrapportering från oktober 2023. Forskningen är ett samarbete med Snow Leopard Trust
Fim där Örjan berättar om sin forskning
Snöleopard. Foto: Örjan Johansson
