Riskhantering, det är nog det bästa ordet för att beskriva lantbruksföretagandet under 2022. I alla fall om man ser ur ett företagsledningsperspektiv. Nyligen fick jag chansen att fundera extra mycket på riskhantering i samband med ett framförande och då mindes jag ett samtal jag hade med min pappa för en himla massa år sedan.
Vi talade om växtföljd generellt och sockerbetsodling specifikt. Min pappa sa någonting i stil med följande: ”Sockerbetorna är nästan aldrig den bästa grödan men den blir i princip alltid bra”. Hemma hade vi (och så brukas det i princip fortfarande) en så kallad ”traditionell skånsk växtföljd” med vete, korn, raps och sockerbetor. Däremot är det en hel del grannar som fattat beslutet att sluta odla sockerbetor med motiveringen att det är för dålig lönsamhet.
Så nu har jag passat på att testa pappas teori med lite efterkalkyler från de senaste tre åren (2019-2021). Efterkalkylerna visar det så kallade täckningsbidrag (TB) 2 som tar hänsyn till alla särkostnader för de olika grödorna. Utfallet blev följande tabell med lite olika grödor som jag lätt kunde hitta statistik och kalkyler för.
Utifrån det här kan vi göra lite statistiska övningar för att plocka fram medelvärde och standardavvikelse*. Högst medelvärde har höstraps (6 263 kr/ha), följt av brödvete (5935 kr/ha), sockerbetor (5 077 kr/ha) och maltkorn (4 812 kr/ha). Sockerbetorna har alltså svårt att mäta sig med framför allt höstvetet (höstrapsens omfattning i växtföljden begränsas ju av risken för klumprotsjuka). Hur ser det då ut med standardavvikelsen? Högst standardavvikelse bland dessa har brödvetet (2711 kr) och maltkornet (2 631 kr), detta utan att ta hänsyn till kvalitetsrisken. Höstrapsen sticker ut tillsammans med åkerböna som grödor med relativt låg standardavvikelse.
I tabellen nedan har jag testat fyra olika växtföljder för att se hur genomsnittligt TB2 och standardavvikelse skiljer sig åt. I tabellen är K = maltkorn, V = brödvete, R = höstraps och S = Sockerbetor och varje bokstav motsvarar ett år i växtföljden.
Baserat på detta kan vi se att de lantbrukare som valt att sluta med sockerbetsodling troligen får en högre genomsnittlig lönsamhet i sin odling än de som har med sockerbetor i sin växtföljd. Däremot verkar pappas teori om att ojämnheten är lägre med sockerbetorna hålla, i det här exemplet sjunker standardavvikelsen på resultatet betydligt mot en växtföljd utan sockerbetor. Utifrån siffrorna i tabell 1 är man ganska enkelt se att det beror på resultatet 2021 då sockerbetorna var betydligt bättre än de andra grödorna.
Hur ska man då tänka som lantbruksföretagare? Ska betorna vara med eller inte. Svaret är, vilket ofta frustrerar många av våra studenter, det beror på. Den företagare som har goda möjligheter att klara av enskilda år med lägre resultat kan tjäna mer pengar genom att ta den extra risken. Företagare som inte kan ta samma risker gynnas istället av att diversifiera sin produktion och sprida ut riskerna men får betala en liten del av sitt genomsnittliga resultat för det.
Risk är en betydande del av företagandet, det heter inte riskkapital utan anledning, och medvetenhet kring riskerna och den egna risktåligheten är viktigt för företagets överlevnad. Min pappa hade uppenbarligen koll på detta. Under min tid som rådgivare gjorde jag däremot aldrig några riskberäkningar för att stödja mina kunders beslutsfattande. Finns det en lucka i kunskapssystemet som hittills lantbruksföretagarna fått fylla själva?
Av Sebastian Remvig
* Tänk på att underlaget är för litet för att få statistiskt signifikanta resultat. Se det hellre som en intresseväckare än statistiska fakta.