Skräcken för gäddor ger upphov till syskonarter av sik

– Genom att studera sikbestånden i ett stort antal sjöar och samla in kunskap från lokala fiskare, har vi lyckats kartlägga de miljöfaktorer som leder till att siken delar upp sig i olika "syskonarter" i samma sjö, säger Göran Englund, professor på Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet.

Det har länge varit känt att arter som sik och röding kan dela upp sig i lokala former som har olika levnadssätt och äter olika typer av föda, trots att de lever i samma sjö. Eftersom de här formerna ofta slutar att få gemensam avkomma brukar fenomenet ses som ett fascinerande exempel på hur bildandet av nya arter kan inledas.

Svår forskningsfråga

Fenomenet har studerats intensivt under flera årtionden, men det har visat sig svårt att svara på frågan hur syskonarterna uppstår.

– Ett problem har varit att det funnits för få sjöar där man känt till om sikbeståndet är uppdelat eller inte, vilket har gjort det svårt att på ett enkelt sätt jämföra de här sjögrupperna för att förstå vilka miljöfaktorer som ligger bakom. Ett annat är att man huvudsakligen studerat sjöar där uppdelningen pågått ganska länge. Det har gjort det svårt att räkna ut vilka egenskaper hos syskonarterna som varit viktiga för uppdelningen och vilka som uppstått först efter att populationerna blivit isolerade från varandra, säger Gunnar Öhlund, forskare vid SLU, institutionen för vilt, fisk och miljö.

För att söka lösa problemen har forskarna fokuserat på sjöar i Norrlands inland, där svenska forskare redan under 1900-talets mitt dokumenterade många sjöar med uppdelade sikbestånd. Genom att inventera ytterligare ett stort antal sjöar med både unga och gamla sikpopulationer tror sig forskarna bakom studien nu ha hittat gåtans lösning.

– Våra data visar att det är gäddan som driver artbildningsprocessen och nyckeln verkar ligga i att den ökar storleksvariationen i sikbeståndet. När det finns gädda kommer många sikar att hålla sig undan och växa ganska dåligt i de delar av sjöarna där det finns få gäddor. Andra individer kan lyckas nå en säker storlek i de födorika delar av sjön där det finns många gäddor, och när de väl gjort det kan de fortsätta att växa sig ordentligt stora. På det här sättet ger gäddan upphov till "dvärgar" och "jättar" i sikpopulationen, och det verkar sedan sätta i gång den fortsatta artbildningsprocessen, säger Gunnar Öhlund.

Studien, som finansierats av FORMAS, Vetenskapsrådet och Göran Gustafssons stiftelse för natur och miljö i Lappland, är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Evolution Letters.