Efter 10 år har det s.k. Girjas-målet avslutats. Domen, som innebär att
samebyn har ensamrätt att upplåta jakt och fiske som en följd av historiska omständigheter som gäller för det aktuella området (urminnes hävd), har satt igång en debatt om huruvida renar störs av jakt eller inte.
Torsdag 23:e januari 2020 meddelades dom i det så kallade Girjas-målet. Högsta domstolen har nu avgjort en strid som pågått i över tio år och fastslog att det är Girjas sameby – inte staten – som har rätt att upplåta småviltsjakt och fiske på samebyns område ovanför odlingsgränsen.
Domen har satt igång en debatt om huruvida renar störs av jakt eller inte. Frågan är inte relevant för domen (eftersom domen inte är kopplad till effekter på rennäringen, utan till samebyns rätt till området grundat på urminnes hävd), men har givetvis betydelse för samebyns bedömning gällande när och inom vilka områden jakt kan bedrivas.
Jägare i fjällen upplever ofta att deras närvaro inte påverkar renarna nämnvärt. Det vanliga är nog att renarna upptäcker jägaren (och hunden) långt innan jägaren ser renarna och då flyttar renen på sig (utan att bli upptäckt). Det kan också vara så att de renar man råkar få syn på är de som är minst rädda och kanske mest vana vid människor.
Mänsklig påverkan på renars beteende och användning av betesmarkerna har varit ett hett forskningsområde under de senaste 30 åren. I en artikel från 2014 diskuterar forskare från vår institution (Skarin & Åhman, https://link.springer.com/article/10.1007/s00300-014-1499-5) resultat från många olika undersökningar inom området. En viktig slutsats är att man riskerar att missa stor del av effekterna av en mänsklig störning om man enbart observerar beteende hos enstaka djur som är i närheten av störningen. Man behöver studera en större grupp djur, över större geografiskt område och under längre tid (vilket vanligen görs genom att ha djur med GPS-halsband som man kan följa över tid) för att se hur de faktiskt påverkas. I artikeln ovan konstateras att renar kan uppvisa undvikande beteende upp till 12 km från infrastruktur och mänsklig aktivitet.
För renen är det avgörande att den hinner bygga upp kroppsreserver av fett och muskler (protein) under sommar och tidig höst för att den sen ska klara vintern. Mänsklig aktivitet, som jakt, stör renarnas betesro (den får mindre tid att beta) och kan göra att de tvingas välja betesområden med sämre tillgång på bra bete, vilket får negativa konsekvenser för framtida reproduktion och överlevnad.
Fler artiklar:
- Skarin A, Åhman B, Sandström P, Nellemann C & Rönnegård L (2014) Renar och störningar – mänsklig aktivitet och infrastruktur. Fakta Skog 2014:13. https://www.slu.se/globalassets/ew/ew-centrala/forskn/popvet-dok/faktaskog/faktaskog14/faktaskog_13_2014.pdf
- Skarin A, Danell Ö, Bergström R & Moen J (2010) Reindeer movement patterns in alpine summer ranges. Polar Biology 33 (9): 1263-1275, https://doi.org/10.1007/s00300-010-0815-y
- Skarin A, Sandström P & Alam M (2018) Out of sight of wind turbines – Reindeer response to wind farms in operation. Ecology and Evolution 8: 9906-9919. https://doi.org/10.1002/ece3.4476
- Valente S, Skarin A, Ciucci P & Uboni A (2020) Attacked from two fronts: Interactive effects of anthropogenic and biotic disturbances generate complex movement patterns. Arctic, Antarctic, and Alpine Research 52 (1): 27-40. https://doi.org/10.1080/15230430.2019.1698251
