Med vana steg rör sig Clas genom Linnés Hammarby och knuffar till dörrar som verkar kräva särskilda tekniker för att låta sig öppnas. Ett gärsgårdsstaket lyfter han rutinmässigt åt sidan för att få åtkomst till ett kulturhistoriskt trädgårdsland – eller kålgård, som det kallades under Carl von Linnés tid på 1700-talet.
– Som tur är blir jag inte utsliten av mitt arbete. Jag ser det som stimulerande friskvård, säger Clas och tar sikte på några svartkålsblad som finns kvar att plocka i kålgården.
Det lummiga området, som ursprungligen var Linnés sommarställe, är ett populärt utflyktsmål. Men senhösten ger ett stillsamt lugn och den enda personen som syns till är kulturreservatets museibonde Niklas Bengtsson. Det stora reservatet har Clas gemensamt med kollegor utformat under de 20 senaste åren. Här ryms skog, slåtterängar, torp och humlegårdar. Clas, som utöver arbetet med reservatet är historisk geograf och docent i agrarhistoria vid SLU, poängterar att kulturreservat är viktigt på många sätt – inte minst som undervisningslokal. Kulturreservatet är även öppet för forskning och Clas välkomnar kollegor från SLU och andra forskare.
– Betydelsen av att vara ute blir så påtaglig. Landskapsingenjörsstudenter kommer hit och röjer ungskog för hand som ett kursmoment, för att få djupare förståelse för vad en sådan insats kräver. I början av augusti slår den agrarhistoriska sommarkursen hö med lie och bygger en hässja – en torkställnings för hö.
Överallt finns vidsträckta vyer att vila ögonen i som får en annan att varva ner, men Clas varvar snarare upp och pekar ut gärdsgårdar och annat som behöver fixas.
– Att gå runt här är inget skogsbad direkt, jag ser allt som är ogjort och behöver göras till våren. Men jag känner mig tacksam över att få hålla på med det här, jag lär mig nya saker hela tiden.
Redan under uppväxten i Gamla Stan i Stockholm intresserade han sig för landskapshistoria, något som sedan dess löpt som en röd tråd genom livet.
– Som ung började jag gradvis förstå att det fanns historia utanför städerna, som långt fler människor har berörts av genom tiderna. Men landskapshistoria är knepigt. Hur läser man av något som lämnar diffusa spår och som alltid är i förändring?
Genom att återskapa reservatet till tidsenligt 1700-tal bevaras kunskap som annars riskerar att försvinna, som slåtter med lie, stamkvistning av en eller hamling av lövträd. Kunskap som sitter i hundratals detaljer, inte bara viktiga i dåtid utan även i nutid.
– Det slår mig om och om igen att människors villkor förblir väldigt lika, nu som förr. Visst har teknikutvecklingen förändrat jordbruket men man oroar sig fortfarande för samma saker, som skadedjur eller regn när höet ska bärgas. De grundläggande utmaningarna är desamma.
En av dörrarna som Clas ger en lätt knuff leder in till ett soldattorp – ett inslag i reservatet som inte är 1700-talsenligt. Torpets stengrund avslöjar att det byggdes under sent 1800-tal, det syns på hur stenen har formats efter dynamitens intåg. Det knarrande trägolvet skonas från leriga skor genom strategiskt utlagda äldre trasmattor som Clas tagit hit från sin egen stuga.
– De passar väl in i ett fattigt soldathem, säger han och slår sig ner vid ett tidstypiskt bord och blickar ut över ett fält utanför, som påminner honom om ett ögonblick han sent kommer att glömma.
När reservatet invigdes för snart 20 år sedan skulle den dåvarande landshövdingen Anders Björck så utsäde på soldatåkern, som länge legat i träda – en symbolisk handling inför besökare och journalister. Men träskäppan, en slags behållare för utsäde som man hängde runt halsen, var borttappad och ersattes hastigt med en i plast. Och utsädet, betat (behandlat) med växtskyddsmedel, glänste i en onaturligt lila färg.
– Så landshövdingen gick där på åkern, i kostym och lågskor, och slängde ut lila utsäde ur en plastkorg. Det var så historiskt fel som det bara kan bli, säger han och gestikulerar skrattade hur utsädet kastades kraftfullt rakt ner i backen.
För skogen som omger ängarna och åkrarna håller de nu på att ta fram en skötselplan. Bland annat kommer planterad gran tas bort. Vissa områden lämnas och i andra genomförts plockhuggning – en metod där man avverkar enstaka träd för att främja varierande trädstorlekar och åldrar. Clas beskriver området som ett landskapslaboratorium medan han visar vägen genom skogen, som blir allt tätare ju längre bort från vedspisar och kakelugnar man kommer – närmast husen är skogen glesare efter tidigare veduttag.
– Det är viktigt att vi vågar prova oss fram. Går det snett är det ingen katastrof. Blir det ingen skörd i kålgården svälter vi inte direkt, vi slipper 1700-talets elände.
Främjande av biologisk mångfald är inte ett uttalat mål, men i takt med att marken brukats som under förindustriell tid har fältfloran svarat med en rikedom av arter av örter och blommor. Fler fågelarter hörs till och ett rävgryt har hittats. Här och var syns harar och rådjur. Traskandes genom skogen stannar Clas till och ondgör sig över en sälg som fallit över en nyanlagd ridstig.
– Typiskt sälg att falla så där. Landskapet är dynamiskt och har en stor fröbank som växt till liv vid rätt skötsel. Dessutom ökar de biologiska värdena, parallellt med de historiska. Därför oroar jag mig inte så mycket för att allt skulle vara kört.
Överallt pekar Clas ut projekt de ska starta till våren. Vid 80 års ålder har han inga planer på att överge Linnés Hammarby.
– Jag spelar inte golf och tycker att bridge är tråkigt. Det här är det roligaste jag vet, vad skulle jag göra i stället?
Efter en stunds eftertanke tillägger han:
– Det är positivt att åka billigare på SL-pendeln också.
