I EU:s strategi för biologisk mångfald ingår att man vill skydda 30 procent av unionens skog – för att säkerställa att inte ekosystem förstörs. För att Sverige ska kunna möta det kommer det krävas att man anpassar skogsbruket. Det finns flera sätt att göra det; ett är att gå från bruk med trakthyggen (ofta kallade kalhyggen) till hyggesfritt.
En möjlig väg mot just hyggesfritt, är att titta på kantzonerna vid vattendrag; både bäckar och diken. Dessa kallas på engelska riparian buffers och omfattar i princip ”strandkanten och lite till.”
Kantzonerna får få – och för små
En rapport från Skogsstyrelsen pekar på att en tredjedel av alla vattendrag saknar kantzoner mot skogsbruket. Annan forskning har slagit fast att svenska kantzoner är under 5 meter breda. Det är mycket mindre än vad som anses nödvändigt för en funktionell kantzon.
SLU:s Alejandro Gandara undersöker just nu hur mycket skog som skulle kunna konverteras till hyggesfritt om man breddade kantzonerna från 5 till 30 meter, med kalhuggning bortom det. Samt hur långt mot EU-målet om 30 procent det skulle kunna bära.
Alejandro är doktorand på institutionen för skogens ekologi och skötsel, och nyligen inflyttad till Umeå från Guatemala, där han vuxit upp och grundutbildat sig. Hans bakgrund är systemingenjör inom GIS, med specialisering mot skog.
Tvådelat problem
När kantzoner vid vattendrag kalhuggs, innebär det samma negativa konsekvenser som kalhuggning i stort. Men det påverkar också vattenkvaliteten negativt. Till exempel spolas sediment och näringsämnen lättare bort när träden inte längre står och binder vatten. Dessutom behöver diken rensas för att säkerställa att vattennivån i marken är optimal för de nya trädplantor som ska sättas.
Om man i stället skulle ha en hyggesfri modell på just kantzonerna, skulle det bli en ”två för en”-situation, menar Alejandro Gandara, med oförstörd skog och förbättrad vattenkvalitet:
– En kantzon på uppemot 30 meter kan låta mycket. Men om vi har det för såväl diken som vattendrag – hyggesfritt – motsvarar det 20 procent av den produktiva skogsmarken, säger Alejandro.
Med andra ord finns det potential att, med breddade kantzoner som ej kalhuggs, skydda upp till 20 procent av svenska skogar. Samtidigt som man gör en stor insats för vattenkvalitet, vattendrag och de djur som lever däri.
Ägandeskap en central fråga
En viktig fråga som tas upp i artikeln är den om ägandeskap. I Sverige finns både små och stora skogsägare. Om hyggesfria kantzoner införs är det exempelvis viktigt att inte små skogsägare drabbas hårdare än stora.
– Den lilla skogsägaren ska inte behöva betala en oskäligt stor andel av priset för omställning till delvis hyggesfritt skogsbruk. Om det skulle bli så vet vi inte. Men det är en sak vi vill titta närmare på, säger Alejandro Gandara.
Alejandro Gandaras artikel är tänkt att utgöra ett av kapitlen i hans kommande avhandling, som har titeln Trade-offs, upscaling, & connectivity of a blue-green network. Avhandlingen bygger i viss mån på en masteruppsats av Elijah Ourth.
