SLU-nyhet

Gemensamma krafttag krävs för att rädda ålen, skriver SLU-forskare i debattartikel.

Publicerad: 09 oktober 2017

Det europeiska ålbeståndet befinner sig sedan flera år tillbaka på en historisk bottennivå. För att ålen inte ska försvinna behövs gemensamma insatser, såväl i Sverige som utomlands. Det skriver fem ålforskare vid SLU Aqua i en debattartikel som publicerats på UNT Debatt. Forskargruppen föreslår en rad åtgärder för att driva utvecklingen rätt riktning.

 

Debattartikeln i sin helhet:

Gemensamma krafttag krävs för att rädda ålen

Ålbeståndet befinner sig i ett eländigt tillstånd. Om inte en fundamental förändring sker riskerar ålen att helt försvinna. Under måndagen skulle EU:s ministerråd ha beslutat om det omdebatterade förslaget att förbjuda ålfisket i Östersjön, men frågan blev bordlagd. Så vad händer nu? Vad som behövs för att rädda ålen handlar om åtgärder både i Sverige och i andra länder.

Det europeiska ålbeståndet befinner sig sedan flera år tillbaka på en historisk bottennivå. Ålen är rödlistad med klassningen akut hotad. I augusti i år föreslog EU-kommissionen ett fiskestopp i Östersjön, ett förslag som nu bordlagts till ministerrådets decembermöte. Förslaget har dock väckt en välbehövlig diskussion om ålens prekära situation och det finns nu ett unikt tillfälle för ett genombrott för att bryta dagens dödläge och verkligen göra vad som krävs.

Den ål som fanns i vår barndom utgjorde antagligen bara en bråkdel av vad som fanns under tidigare århundraden. Förklaringarna till nedgången måste därför sökas långt tillbaka i tiden. Sedan 1950 förefaller ålen ha minskat ytterligare i förekomst, med 90 procent eller mer, i hela dess enorma utbredningsområde. Allra allvarligast är den kraftiga nedgången i rekrytering av ålyngel sedan 1980 till Europas kuster. Det nåddes en bottennivå kring 2010, och sedan dess har vi kunnat skönja en marginell uppgång som inger ett visst hopp om att ålen fortfarande kan återhämta sig.

Här är det viktigt att påpeka att ålbeståndet är ett och samma och förekommer i de flesta europeiska stater, liksom i Nordafrika och västra Asien. Ett adekvat skydd måste därför uppnås inom hela utbredningsområdet och åtgärder behöver samordnas i hela området. Åtgärderna måste inrikta sig på alla betydande dödlighetsfaktorer, som försämrade vandringsvägar, vattenkraft, yrkesfiske, fritidsfiske, predation från skarv och andra rovdjur samt fettlösliga miljögifter.

Återkommande förslag om att stänga allt ålfiske, som vi sett under de senaste tio åren, har hittills inte fått något större genomslag. Ålförordningen har i stället ett mål som har större potential för att rädda ålen, nämligen att arbeta internationellt samordnat, lokalt och brett inom utbredningsområdet för att en hållbar andel av ålen ska kunna lekvandra. Här krävs dock att vi nu lägger i en högre växel

En enskild stat som Sverige kan alltså inte ensam få ålbeståndet att återhämta sig, och inte heller EU kan ensamt göra detta.

Insatserna behöver både samordnas över utbredningsområdet och alla enskilda stater måste delta. Staterna där ålen finns har inte gjort vad de har lovat och kommit överens om enligt rådande förvaltningsplaner. På den internationella nivån har de nationella underprestationerna knappt kritiserats. Alla som har intresse i ålen, inklusive fiskare, miljöorganisationer och regeringar, behöver bli mer aktiva på den internationella nivån. Om inte mer görs riskerar ålen att helt försvinna.

I Sverige har åtgärderna hittills i stor utsträckning inriktats på fisket. Fritidsfisket är förbjudet, västkustfisket efter ål förbjöds 2012 och i inlandet och på ostkusten minskar fisket genom att inga nya ålfiskelicenser beviljas varpå fiskeredskapen blir färre och färre i dessa områden. Den svenska ansatsen behöver nu breddas.

Om Sverige aktivt vill driva ålfrågan föreslår vi följande internationella åtaganden:

  • Alla stater där ålen finns behöver öka skyddet för ål för att minska dödligheten till hållbara nivåer.
  • Forskning och fiskevård behöver harmoniseras mellan länder, inte minst runt Östersjön, ett arbete som Sverige har lovat att samordna.
  • Det krävs en hård granskning, kontroll och återkoppling avseende nya och hittillsvarande åtgärder, uppnådda mål, och deras effekter.
  • Den omfattande illegala, men lukrativa handeln med ålyngel till främst Kina, behöver beivras.

Nationellt behövs följande:

  • Dödligheten i den svenska vattenkraften behöver minska genom tekniska lösningar och skonsammare drift.
  • Det svenska insjöfisket på ål behöver minska, särskilt i de vatten där det finns fria vandringsvägar till havet.
  • Det illegala ålfisket behöver stoppas.
  • Vi behöver öppna upp ytterligare vandringsvägar och uppväxtområden i inlandet.

Så, för att rädda ålen behövs gemensamma krafttag, såväl i Sverige som utomlands.

Andreas Bryhn

Willem Dekker

Håkan Wickström

Niklas Sjöberg

Katarina Magnusson

Alla ålforskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua)


Kontaktinformation

Andreas Bryhn, forskare
Institutionen för akvatiska resurser, SLU
andreas.bryhn@slu.se, 010-478 41 52

Willem Dekker, forskare
Institutionen för akvatiska resurser, Sötvattenslaboratoriet, SLU
willem.dekker@slu.se, 010-478 42 48

Håkan Wickström, forskare
Institutionen för akvatiska resurser, Sötvattenslaboratoriet, SLU
hakan.wickstrom@slu.se, 010-478 42 46

Niklas Sjöberg, forskare
Institutionen för akvatiska resurser, Sötvattenslaboratoriet, SLU
niklas.sjoberg@slu.se, 010-478 42 44

Katarina Magnusson, forskare
Institutionen för akvatiska resurser, Sötvattenslaboratoriet, SLU katarina.magnusson@slu.se, 010-478 42 38