Sara fann en ny riktning i forskarvärlden – nu bor hennes forskning i skogen

När Sara Holmgren skulle ta körkort bävade hon inför Storumans enda, nybyggda rondell. För att ens kunna öva på konceptet rödljus krävdes en två mil lång biltur bort till en järnvägsövergång vid en timmerdepå. Nu sitter hon tryggt bakom ratten. Timme efter timme längs E4:an betas av och simultanförmågan imponerar när hon under tiden berättar om vad som för henne till Hälsingland – bara några veckor efter ett besök i Nairobi, där hon undersöker hur lokala berättelser kan omvandlas till underlag för politiska beslut i socialt och miljömässigt utsatta områden.

Men tillbaka till Hälsingeskogarna, där hon leder exkursioner som samlar skogsägare och forskare från SLU. Exkursionerna används som en metod för att skapa utrymme för samtal som utmanar etablerade maktstrukturer, normer och metoder. Platsen styr samtalen, i stället för tvärtom.

– Exkursioner är en vanlig metod för att överföra kunskap från vetenskaplig expertis till skogsägare och förvaltare. Här tar vi det välkända formatet men fyller det med annat innehåll i ett försök att skaka om relationen mellan vetenskaplig kunskap och lokala, skogliga praktiker, berättar Sara.

Exkursionerna blir även en plats för människors känslomässiga band och relation till platsen att komma till uttryck.

– Vi vet inte än vad som kommer att komma ur de här mötena, men de öppnar upp för samtal som kanske inte hade skett annars. Det händer någonting när folk börjar prata med varandra på nya sätt.

Temat för dagens exkursion är landskapsperspektiv och samplanering. Vad det innebär i praktiken kommer att visa sig under dagen, men bilresan uppför E4:an ger ett smakprov: de förödande konsekvenserna efter stormen Johannes, som i vintras ruckade om landskapet i rötterna. Mil efter mil passerar och ett oräkneligt antal träd har intagit en horisontell identitet. På vissa håll tycks de vindfällda träden nästan vara fler än de vertikala.

Stormar och skogsbränder är exempel på händelser som driver på nya samarbeten. Skogen tar inte hänsyn till våra fastighetsgränser, ska en skogsägare under exkursionen framhäva. Det är i viss mån omöjligt att inte samarbeta – frågan är hur man kan skapa djupare samarbeten och se enskilda skogar som delar av en större helhet? Det finns mycket att vinna på ökad samplanering, lyfts från flera håll under exkursionen.

En ny riktning tänder en gnista

Det är just samskapande forskning som intresserar Sara. Förvisso ägnar hon sig fortfarande åt att analysera språkliga strukturer vid skrivbordet, men när hon skiftade fokus och började jobba med människor i sin forskning fann hon en ny riktning. Att ägna sig åt kritisk analys tenderar att stanna vid just kritik av befintliga sätt att förstå och göra kring ett visst område. Det hjälper inte till att utveckla andra sätt att tänka och göra, framhäver Sara.

– Samskapande forskning kritiseras ofta för att inte bidra till storskalig förändring. Visst finns det en poäng i kritiken, men att storskalig förändring skulle komma till stånd utan lokala initiativ ser jag inte heller som sannolikt. När jag började jobba mer aktionsinriktat kändes min forskning plötsligt mer meningsfull – jag upplever att det under arbetets gång skett en förskjutning i samtalet och att gränserna för vad som är okej att säga och tänka har vidgats.

Några tankar om att hamna i forskarvärlden fanns inte på kartan under uppväxten. Men när en av Saras tre systrar läste vidare och blev doktorand väcktes en tanke.

– Kan hon kan väl jag också, tänkte jag.

Natur, miljö och framför allt djur har alltid pockat på Saras nyfikenhet. Hon ville gärna söka till veterinärprogrammet, men betygen räckte inte till. Återigen gav systern en lätt knuff i en annan riktning.

– Hon sa att ett tvärvetenskapligt program skulle kunna vara något för mig. Jag fattade absolut ingenting. Vadå tvärvetenskap?

En pol. kand. med miljöinriktning i Umeå senare hade hon fortfarande inga planer på att ta klivet in i akademin, men det ena ledde till det andra och nu är hon docent i miljökommunikation vid SLU i Uppsala. Där trivs hon, men saknaden efter böljande landskap gör sig påmind när Grönås, dagens exkursionsmål, välkomnar med sina vidsträckta landskapsvyer.

Lika välkomnande är stämningen när exkursionsdeltagarna samlas kring tre skogsägare som i turordning berättar om sina skogar, mål och förutsättningar. Andra lyssnar nyfiket och kommer med inspel. Samtalen rör sig mellan det konkreta och övergripande. Hur påverkar beslut på en fastighet grannens skog? Vilken roll spelar just den här platsen i ett större landskap?

– Sådana här möten öppnar upp för fler röster att höras och erfarenheter och synsätt på skogen att delas. Berättelser som annars inte hörs får ta plats, vilket kan luckra upp normer om vad som är ett rätt och riktigt skogsbruk och idén om hur en rationell skogsägare agerar. Dessutom skapas en handlingskraft bland deltagarna.

Det råder ingen tystnad i skogen. Fåglarna kniper näbb i den starka vinden men människosamtalen skiftar i takt med de snabba väderomslagen. Snöfall, iskalla vindar och bländande vårsol om vartannat. Lingonriset sväller över på sina håll – inte konstigt att det bjuds på lingondricka under den gemensamma lunchen i traktens gamla byskola.

Skogen väcker tankar

Torr vitmossa får det att knastra under skorna när det bär av uppför en avverkad höjd. Hygget får Sara att minnas ett sommarjobb hon hade i ungdomen, när hon planterade skogsplantor.

– Det är lika mycket sten här som där jag satte plant. Varje gång man slog ner plantröret i en sten brann det till  i arm och axel.

Västerbottens skogar är platsen där hon växte upp, i trakterna kring Storuman. Några lekplatser fanns inget behov av, och tur var väl det, för lekplatserna var få. Det var skogen som gällde, även för resten av familjen. Hennes pappa började jobba i skogen som 13-åring, farfar likaså.

– Jag växte upp med berättelser från skogen. Så fort man skulle till tjärnen och fiska varnade farfar för skogsrået och vittror.

Både skogsrå och vittror håller sig på avstånd under exkursionens gång, vars samtal ebbar ut först timmar senare när somliga deltagares läppar blivit blå av blåsten. När dagen rundas av återkommer en reflektion från flera deltagare: sådana här möten behövs.

– Många deltagare har varit med på flera exkursioner. Det säger någonting. En skogsägare berättade att hon har börjat arbeta med sin skog på ett nytt sätt efter våra exkursioner. Det bekräftar att vår förändringsinriktade forskning faktiskt förändrar här och nu, vilket känns värdefullt.

Tre snabba frågor med Sara

Favoritskog?

Den är inte märkvärdig eller besöksvärd på något sätt men jag uppskattar verkligen skogen närmast hemmet som jag rör mig i till vardags. Den häftigaste jag upplevt kan vara granskogen i Borgafjäll.

Senast lästa bok?

Systerklockorna av Lars Mytting.

Citat eller motto som ligger dig varmt om hjärtat?

I många situationer är jag väldigt feg av mig och därför bär jag alltid med mig Astrid Lindgrens ”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.