Livsmedelsstrategin 2.0 - dags att växla upp -

Åtta år efter sin företrädare presenterades Livsmedelsstragin 2.0 under en pressträff på Rosenbad inför en i princip tom publik. Det svala intresset i huvudstaden har emellertid kompenserats av desto fler reaktioner från landsbygdens företagare, åtminstone i mina sociala flöden. I efterdyningarna av förra veckans matbojkott, tidningsreportage om tomma kötthyllor i butikerna och ständiga inslag om Sveriges svaga livsmedelsberedskap, utgör den nya livsmedelsstrategin en efterlängtad avstampsplanka som ska föra Sveriges livsmedelssektor in i framtiden. Den nya strategin ska täcka hela livsmedelssystemet och innehåller allt från sänkt skatt på jordbruksdiesel till finansiering av svenska kockars deltagande i internationella kocktävlingar. Med ökad produktion som uttalat mål och mer mätbara riktlinjer än den tidigare strategin, skickas nu en signal: det är dags att växla upp. Strategin understryker vikten av lönsamhet och konkurrenskraft, och i en tid där globala utmaningar har satt vår livsmedelsförsörjning på prov, kan detta ses som ett välkommet besked för landets lantbrukare.

Den tidigare livsmedelsstrategin fick kritik för att vara just det – en strategi utan tydliga mål att mäta framgång mot. Nu ser vi en förändring. Bland annat lyfts en ökad självförsörjningsgrad av kött och mjölkekvivalenter till 80 procent och spannmål till 150 procent. Samtidigt görs satsningar på exportfrämjande åtgärder, vilket öppnar upp möjligheter för lantbrukare som vill expandera bortom Sveriges gränser.

För svenska lantbruksföretagare innebär detta både en utmaning och en möjlighet. Att öka produktionen kräver investeringar, kompetensutveckling och anpassning till framtidens marknadsförutsättningar. Samtidigt kan en tydligare strategisk inriktning skapa en stabilare grund att fatta affärsbeslut på.

Det intressanta är att Sverige här går en helt annan väg än grannlandet Danmark. Med det så kallade Gröna Trepartsavtalet har den danska regeringen beslutat att minska livsmedelsproduktionen för att minska miljöpåverkan och klimatutsläpp. Detta står i skarp kontrast till Sveriges strategi, där ökad produktion ses som en del av lösningen – med argumentet att en ökning av svensk produktion kan bidra till lägre globala utsläpp genom att ersätta import från länder med sämre miljöstandard.

Den svenska vägen innebär en tro på att konkurrenskraft och hållbarhet kan gå hand i hand. Men hur ska lantbruksföretagarna förhålla sig till detta? Är det dags att satsa på ökad produktion, eller finns det risker med att bygga upp en expansion som kan komma att bromsas in av framtida miljöpolitiska krav?

Oavsett vilket, står svenska lantbrukare nu inför en tid av förändringar. För den som vill växa kan detta vara ett gyllene tillfälle att ta del av stöd, exportmöjligheter och en ökad politisk vilja att stärka branschen. Samtidigt krävs en medveten strategi för att hantera risker och osäkerheter i en snabbt föränderlig värld.

Samuel Bäckelin