Glada laxar simmar bättre

Laxen är en fiskart med mycket stor ekologisk och ekonomisk betydelse. Att vandra från uppväxtlokalen i älven ut till havet är ett kritiskt steg i varje ung atlantlax (Salmo salar) liv och ett måste för att laxen ska kunna växa sig stor.

Forskare har under lång tid försökt förstå vilka faktorer som påverkar den unga laxens beslut att vandra ut till havet. Att miljöfaktorer så som temperatur, ljus och vattenflödesförhållanden påverkar har man sett i tidigare studier, men en stor del av variationen i vandringbenägenhet är fortfarande oförklarad.

Nu visar en studie från Umeå publicerad i den ansedda tidskriften Nature Communications att laxens benägenhet att vandra delvis begränsas av laxens rädsla för det okända nedströms.

– Genom att behandla laxen med ångestdämpande läkemedel kunde vi se att de gladare laxarna vandrade längre och snabbare än obehandlad lax, säger Gustav Hellström en av forskarna bakom studien, tidigare Umeå universitet, men numera biträdande lektor vid SLU:s institution för vilt, fisk och miljö.

Forskargruppen utförde studien både i en laborativ miljö, där lax fick vandra i ett konstgjort vattendrag, och i ett naturligt bäcksystem utanför Umeå. I båda dessa miljöer kunde forskarna konstatera att lax som behandlats med ångestdämpande läkemedel vandrade nästan dubbelt så fort som lax som inte utsatts för denna behandling. Denna upptäckt är inte bara viktig för vår förståelse av laxvandring utan ökar även förståelsen för vad som styr djurs migration i allmänhet.

Studien har även relevans ur ett föroreningsperspektiv då de halter av ångestdämpande läkemedel som laxen utsattes för var låga, så låga att de understiger halter som uppmäts i vissa avloppsvatten.

– I Sverige har vi inte lax i de system som är starkt påverkade av avloppsvatten, så här är det inte troligt att detta är ett större miljöproblem i nuläget. Man ska dock komma ihåg att det finns många vandrande fiskarter som lever i kraftigt förorenade vatten, men om och hur dessa påverkas vet vi inte i dagsläget, säger Gustav Hellström.

Text: Ingrid Söderbergh, Umeå universitet