Resan till England bär jag med mig i livet

Hela Åsas yrkesliv har präglats av studier av den historiska trädgården.

– Jag blev tidigt intresserad av trädgårdar i ett historiskt perspektiv, av näringens och yrkets historia. När kom olika växter? Hur såg trädgårdarna ut förr i tiden? Varför hade man trädgårdar över huvud taget? Det intresset har väglett mig men också skapat oväntade möjligheter, mest på SLU men med utflykter, säger Åsa som rört sig mellan tjänster i Alnarp och Uppsala medan hemmahamnen mestadels har varit i Stockholm.

En av dessa utflykter är Riksantikvarieämbetet där Åsa byggde upp en verksamhet kring trädgårdar som kulturarv.

– Men forskar man om 1700-talets trädgårdar, som mitt fokus har varit, är det nästan oundvikligen att inte komma in på Linné. 2007 var det Linnéår och då fick jag möjligheter att arbeta mycket med den planeringen som en del av min dåvarande tjänst på Uppsala universitet.

Ett av de bättre valen Åsa har gjort är studierna i England.

– Jag är så otroligt glad över att jag kom på att jag kunde läsa i England och sedan också genomförde resan. Det här är något jag sedan har burit med mig i livet. Det innebar en stor förändring och har betytt mycket för mig. Resultatet blev en master inom landskapshistoria om parker och trädgårdar.

Rört sig över stora ytor

Åsa Ahrlands nuvarande tjänst är vid institutionen för stad och land i Uppsala. Som vanligt har det varit tillfälligheter, lyckliga omständigheter eller kanske rent av yrkesskicklighet som fört henne dit.

– Vägen hit började med att jag fick en lektorstjänst i Alnarp inriktad på trädgården, parken och landskapets historia och kulturarv. Som draget ur hatten. Precis vad jag behövde. Det kändes som att det var gjort för mig, vilket det förstås inte var.

Sedan (2018) kom en förfrågan om Åsa ville vikariera som ämnesansvarig i landskapsutformning på stad och land och både Åsa och lektoratet flyttade över till Uppsala.

Innan detta var Åsa forskarassistent på agrarhistoria vid institutionen för stad och land. Åsa har som sagt rört sig över stora ytor.

– Där är de fantastiskt duktiga på att läsa det gamla åkerlandskapet, ängslandskapet. De ser spåren efter inägor, utmarker och allt vad det heter. Där lärde jag mig verkligen mycket.

Glad för digitaliseringen

Om man är en mottagare av utmärkelsen för nit och redlighet så har man per definition varit med ett tag i yrkeslivet och mycket har ändrats sedan man började arbeta. En av de största förändringarna är givetvis digitaliseringen.

– Hade jag varit tvungen att skriva min avhandling på skrivmaskin som min man, ja, då vette sjutton ... Jag är så otroligt glad över digitaliseringen. Den har ändrar sättet att arbeta, på sättet att forska. Ja, allt. Det mesta i alla fall. Tänk vilken händelse det var då man fick första mobiltelefonen. Jag som arbetar väldigt mycket med bilder kan nu kolla på bilder på ett medeltida manuskript i ett bibliotek i Schweiz. Det är helt fantastiskt.

Hederssak

Nu har Åsa mottagit medaljen för nit och redlighet i rikets tjänst.

– Det känns som en hederssak för mig. Jag är lite förvånad över att jag tycker att det är så roligt som jag gör. Och jag tycker att det är roligt att SLU arrangerar denna fest. Till största delen av mitt yrkesliv har jag varit i statlig tjänst och det kan jag känna mig stolt över.

Efter nit och redlighet kommer många gånger en lugnare period i livet men än så länge har Åsa inga planer att pensionera sig.

– Jag är sladdbarn i en grupp av fyra och är numera omgiven av pensionärer. Min man är pensionär och många vänner är det. När man är forskare har jag sett att man kan fortsätta skriva och publicera sig och åka på konferenser. Jag känner att jag har en del kvar att göra och kommer nog att suga mig fast i panelen ett tag till. Övergången till att bli pensionär kommer ske stegvis och långsamt. 

Åsa Ahrland med maken Gert Magnusson.