Jättebastborre – förbisedd stor barkborre?

Tillsammans med tolvtandad barkborre (Ips sexdentatus) är jättebastborren (Dendroctonus micans) med sin 9 mm den största barkborrearten i Sverige. Jättebastborren är unik eftersom det är den enda arten vars larver lever under barken på levande träd. Den är också den enda barkborreart som bekämpas biologiskt. Några år efter att arten upptäcktes i England har man släppt ut rovskalbaggen Rhizophagus grandis, som lever specifikt av jättebastborrens ägg och larver. Effekten av denna klassiska biologiska bekämpning sägs vara att jättebastborrens spridning hejdats.

Jättebastborren uppfattas ibland som en indikator på naturskog och ibland som en invasionsart. Som skadegörare koloniseras träd i snabbväxande granbestånd, ofta på gammal åkermark i södra Sverige. När angreppen i trädet omfattar hela omkretsen dör trädet och den nya generationen skalbaggar måste söka nya träd. Både gran, sitkagran och tall angrips. Angrepp på gran i yngre-medelålders gallringsbestånd är vanligast i Sverige, medan röjningsbestånd av tall angrips på marker med tunt jordlager, gärna kalkberggrund. I Estland är detta fenomen välkänt. Skadornas utbredning och omfattning i Sverige är dåligt känd. Vi efterlyser fler observationer av skador som denna doldis gör.

Rovskalbaggen Rhizophagus grandis används för biologisk bekämpning av jättebastborre. Foto: Luka Kasumović