Hur utformar man en tillförlitlig och bred hållbarhetsmärkning av livsmedel?

I linje med EU:s strategi Från jord till bord håller EU-kommissionen nu på att ta fram ett ramverk för hållbarhetsmärkning av livsmedelsprodukter. Märkningen tar en bred ansats och flera olika dimensioner av hållbarhet ska omfattas, så som miljö, klimat och näringsvärden men även sociala aspekter. Forskarna vid Agrifood economics centre diskuterar i sin rapport olika sätt att skapa en sådan bred hållbarhetsmärkning. Som utgångspunkt för diskussionen beskrivs två franska märkningar, Eco-score och Planet-score, vilka båda har en omfattande syn på hållbarhet.

Eco-score är ett betyg för hur hållbar en produkt är. Betygsskalan går från A till E där A indikerar den mest hållbara nivån. I kombination med bokstaven använder märkningen en bild av ett löv som skiftar färg från mörkgrön till röd beroende på hur hållbar produkten bedöms vara, se bild nedan. Märkningen baseras på en livscykelanalys av produktens miljöavtryck i kombination med andra kriterier.

Planet-score baseras också på ett betyg med skalan A till E. Likt Eco-score är A den mest hållbara nivån och bokstäverna kompletteras med en färgskala, från mörkgrönt till rött, se bild nedan. Planet-score kommunicerar utöver det generella betyget även hur produkten bedöms med avseende på pesticider, påverkan på biologisk mångfald och klimat, samt djurvälfärd.

Konsumenter är enligt rapporten villiga att betala för hållbara livsmedelsprodukter, det finns en så kallad positiv betalningsvilja. Tidigare studier som lyfts fram i rapporten visar också att två tredjedelar av de svenska konsumenterna är intresserade av klimatmärkningar som en del i beslutsunderlaget inför valet av livsmedel. Anledningarna till att en tredjedel av konsumenterna inte är intresserad varierar. Det kan till exempel bero på konsumenten inte litar på märkningen eller inte vet hur de ska tolka märkningen. Ett av syftena med ett tydligare ramverk på EU-nivå är att adressera just dessa aspekter och bidra till en mer tillförlitlig märkning.

Rapporten lyfter fram och diskuterar en rad parametrar som är viktiga att beakta i utformningen av en tillförlitlig och bred hållbarhetsmärkning:

• Binär eller kvantitativ märkning. För att möjliggöra jämförelser både mellan och inom produktkategorier (vilket i större utsträckning kan medföra ett skifte till mer hållbara livsmedelsval) förordar rapportförfattarna en kvantitativ märkning (till exempel med en betygsskala likt Eco-score och Planet-score).
• Kombination av flera hållbarhetsaspekter. Ambitionen från EU är en bred hållbarhetsmärkning som omfattar flera aspekter av hållbarhet. Rapportförfattarna lyfter fram att ökat antal aspekter bidrar till en mer komplex, och därmed också mer kostsam, analys och bedömning. Metoder (till exempel PEF-metoden för beräkning av miljöavtryck) och databaser (till exempel franska Agribalyse) finns men behöver enligt rapporten utvecklas för att hantera EUs ambition kring bredd.
• Viktning av de olika hållbarhetsaspekterna. Viktningen är central för en märkning som greppar över flera hållbarhetsaspekter och har stor påverkan på det sammantagna betyget. Rapportförfattarna förordar att viktningen bygger på vetenskapliga grunder så långt det är möjligt, men menar att det är oundvikligt att även värderingar behöver tas med för att kunna vikta olika aspekter mot varandra (det är till exempel svårt att på vetenskaplig grund avgöra hur arbetsförhållanden ska viktas i förhållande till miljöavtryck).
• Frivillig eller obligatorisk. Frivilliga märkningar används enbart på produkter som redan är relativt hållbara. För att få märkning av även sämre presterande produkter krävs enligt rapporten en obligatorisk märkning. Den främsta nackdelen med obligatoriska märkningar är de kostnader som följer av ett sådant förfarande, vilket bland annat kan leda till att färre produkter märks.

Sammantaget menar rapportförfattarna att det vore positivt med en bredare hållbarhetsmärkning än de frivilliga märkningar som finns på marknaden idag, samt att en sådan märkning skulle underlätta för konsumenterna att göra mer hållbara val av livsmedelsprodukter. Samtidigt påpekas att hållbarhetsmärkningar enbart är ett av många styrmedel för ett hållbart livsmedelssystem.

Maria Tunberg