Corona-pandemin som matkulturens timmen noll?

– Historiska förlopp kan hjälpa oss att förstå samtidens matkultur bättre och ger oss också viss vägledning om vad som förändrar den. Våra reaktioner på yttre hot och vårt behov av social gemenskap resulterar i liknande matkulturella handlingar i dag som förr i tiden, säger Richard Tellström docent i måltidskunskap vid SLU Future Food.

Den största samtida kristidförändringen är att karantänsatta människor i många fall plötsligt börjat leva ett 1950-talshemmafruliv med både lagad hemmalunch och lagad hemmamiddag.

Två omständigheter sticker särskilt ut som stora matkulturella nydanare: Den ena är ”politik” och den andra ”ekonomi”. Båda dessa faktorer är mycket aktiva just nu. Dessutom extremt kraftfulla med ytterligheter som undantagstillstånd i en del länder och stödpaket med så miljardstora belopp att det inte ens går att föreställa sig. Politik och ekonomi kan föra med sig i en ny syn på livsmedel som resurs och tillgång. 

Senast vi hade stort politiskt tryck på matkulturen var i mitten på 1990-talet när vi gick med i EU. Det innebar sänka matpriser och våra värderingar gjorde att det kanaliserades mot ett uppsving för vårt individuella kött- och grönsaksätande. Gången dessförinnan var under beredskapstidens 1940-tal. Värderingarna då handlade om folkhemsgemenskap. Även om statsminister Per-Albin Hansson försäkrade att vår beredskap var god och att livsmedlen var samlade i folkhushållets lador, så började folk lägga på sig egna förråd. ”Ingen hamstring men viss klok hemmalagring” var Aftonbladets uppmaning den 25 augusti 1939, en knapp vecka innan krigsutbrottet. Minnet i den svenska matkulturen av beredskapstidens ransoneringar blev vår tids stora intresse för feta mejeriprodukter. De återkom på 1950-talets början och stannade sedan kvar. 

Om corona-utbrottet omsätts i förändrade konsumtionsvanor är lite för tidigt att bedöma ännu. Det som avgör är om vi skapat några värderingsförändringar.

– När vi människor känner att samhället är i kris köper vi andra livsmedel än vad vanligtvis äter, reflekterar Richard Tellström. Som vi sett av de senaste veckornas hamstring så innebär det dock inte nödvändigtvis att vi också äter på ett nytt sätt. Tvärtom, hamstringsmaten är för senare konsumtion om det blir värre. Många lägger därför nu upp förråd av pasta, mjöl, jäst och ravioli på burk, men inte för att äta nu.  

På de sociala medierna berättar många karantänsatta människor att de nu ägnar sig åt frystömning. Plastburkar med gamla matrester återfinns som fynd i en arkeologisk utgrävning. Stekar likt infrusna i en permafrost tinar fram tillsammans med kvarlevor av köttfärssåser och stekta kantareller. De är artefakter av en matkultur som existerade tidigare i våra liv, kanske för ett halvår sedan. Ibland ännu längre. 

Just nu köper många färdigmat från restauranger för att stödja dem och kanske bli av med hemmatristessen. Det är en bekvämlighet som kan stanna kvar, om hushållen har det ekonomiska utrymmet också efter krisen. Den största samtida kristidförändringen är att karantänsatta människor i många fall plötsligt börjat leva ett 1950-talshemmafruliv med både lagad hemmalunch och lagad hemmamiddag. Sysslolösheten och uttråkningen kanaliseras till bortglömda maträtter. 

Om corona-utbrottet omsätts i förändrade konsumtionsvanor är lite för tidigt att bedöma ännu. Det är mycket möjligt att vi bara går tillbaka till matmönstren vi hade under tiden före viruspandemin. Det som avgör är om vi skapat några värderings-förändringar. Känner du redan nu att du vill leva ditt liv på ett annat sätt än du gör idag?