Kvart i åtta på morgonen rullar bilen ut från värdshuset i Bredbyn mot dagens provtagningsplats. I bagageutrymmet finns påsar, hinkar, korgar och annan utrustning. Väl framme väntar ett glesare skogsområde på ett hygge, med vindfällen och spår efter den brand som drog fram här år 2018.
Snön ligger fortfarande kvar i skogen. Solen försöker bryta igenom dimman. Det är tyst, förutom ljudet av steg som ibland bär på skaren och ibland sjunker igenom ända ner till knäna.
Här ska Jessica Andersson och Sonya Juthberg från institutionen för vilt, fisk och miljö kontrollera sorkfällor.
128 fällor i rutnät
Fällorna ligger utplacerade i två områden i ett rutnät på 8x8 punkter – totalt 128 fällor. Ett av områdena har härjats av brand medan det andra är ett kontrollområde. Fällorna är märkta med bokstäver och siffror och ligger skyddade under hinkar som står kvar året om.
Hinkarna gör det möjligt att arbeta även vintertid. Ofta säkras de med stenar eller göms under nedfallna träd. Dagen innan hade flera av dem frusit fast i kontrollområdet och behövde grävas fram ur snön.
I fällorna som används fångas djuren levande. De artbestäms och undersöks för att därefter släppas ut i det fria igen. Fällorna riggas kvällen innan provtagningen med mat: äpple för vätska och solrosfrön för energi.
– Det ska helst bara vara ett djur i varje fälla, både för att maten är anpassad för en individ och för att minska risken för smittspridning, berättar Sonya.
Ett fynd på provplats 577
Vid en av fällorna blir det napp. Det är en skogssork som har knaprat i sig äppelbiten men lämnat kvar solrosfröna.
Nu tar en väl inövad arbetsgång vid. De artbestämmer och väger djuret, samt kontrollerar om det redan är märkt med en identitetstagg. Den här individen väger 17 gram och visar sig vara en hane. Eftersom den inte tidigare har en identitetstagg tas fler prover. Den får en liten tagg under nackskinnet, ett salivprov samlas in och en liten biopsi tas från örat.
Arbetet går snabbt och lugnt. Rutinerna sitter. När allt är klart släpps den fri och kilar i väg bland stenar, kvistar och snö.
Att tolka landskapet
När vi vandrar över provtagningsområdet visar Sonya och Jessica att fältarbete inte bara handlar om att samla in prover. De tolkar landskapet allteftersom vi går genom det. Runt en tall ligger tjäderspillning. Lite längre bort syns älgspår, renlortar och färska betesskador på både tall och björk. En hackspett hörs från skogen.
Sonya pekar ut hur man kan se att en tall nyligen blivit betad – kådan är fortfarande ljus. På en annan plats syns äldre och nyare skador på samma träd.
– Ofta betas samma träd flera gånger, berättar hon.
“Det handlar om djur. Det är spännande.”
Men vad är då det bästa med jobbet? Jessica svarar direkt:
– Att få vara mycket utomhus. Och alla nya forskningsprojekt. Vi får lära oss nya saker, nya metoder och träffa nya personer.
För Sonya är det själva ovissheten som lockar:
– Det handlar om djur. Det är spännande. Kommer vi att se några djur när vi är ute?
Det är inte alltid spännande och oväntade saker som händer i fält, säger de. Ibland handlar arbetet mest om att gå långa sträckor, gräva fram hinkar, pulsa i snö och metodiskt arbeta sig genom provytor. Men just därför blir naturens överraskningar en del av vardagen.
– Vi är ute så pass mycket att det till slut händer saker, säger Sonya.
Fältminnen från hela landet
Och det har hänt en hel del. Sonya berättar om en gång i samma område för flera år sedan, när hon och en kollega arbetade i minus 24 grader. Det var mörkt, gnistrande vackert och Sonya skulle skida till kontrollområdet. Väl där tappade hon orienteringen bland alla fällor så att besöket tog längre tid än beräknat och kollegan hann bli orolig innan hon kom tillbaka. Och en annan gång såg hon spår av björn där hon själv hade gått en liten stund innan.
Jessica nämner alla djur och olika landskap som hon fått möjlighet att se.
– Orrspel, älgar och spår från många olika djur.
Fältarbetet tar dem till många olika miljöer – från Saltoluokta i norr till Ystad i söder. Arbetet i fält kräver god planering och högt säkerhetstänk. Om någon arbetar ensam i ett område meddelar den personen alltid sina fältkollegor var man rör sig så att de vet. Mobiltelefontäckning finns ofta, men inte alltid. En kompass hör till standardutrustningen liksom i vissa områden en satellittelefon.
Trots tidiga morgnar, kyla och långa dagar i skogen är det ändå en sak som återkommer när de beskriver sitt arbete:
– Vi har oftast väldigt roligt och vi har trevliga kollegor.
När alla 128 fällor är kontrollerade har dimman lättat från svackorna. Det är fortfarande tyst i skogen, förutom en hackspett någonstans längre bort.
Text: Ulla Ahlgren
Foto: Gabrielle Björk
Till Vårt SLU
