Nyligen presenterades Livsmedelsstrategin 2.0. Med ökad produktion som uttalat mål och mer mätbara riktlinjer än den tidigare strategin, skickas nu en signal: det är dags att växla upp. Strategin understryker vikten av lönsamhet och konkurrenskraft, men hur ska lantbruksföretagarna förhålla sig till detta? Är det dags att satsa på ökad produktion, eller finns det risker med att bygga upp en expansion som kan komma att bromsas in av framtida miljöpolitiska krav? Samuel Bäckelin vrider och vänder på den nya strategin.
Åtta år efter sin föregångare presenterades Livsmedelsstragin 2.0 under en pressträff på Rosenbad inför en i princip tom publik. Det svala intresset i huvudstaden har emellertid kompenserats av desto fler reaktioner från landsbygdens företagare, åtminstone i mina sociala flöden. I efterdyningarna av förra veckans matbojkott, tidningsreportage om tomma kötthyllor i butikerna och ständiga inslag om Sveriges svaga livsmedelsberedskap, utgör den nya livsmedelsstrategin en efterlängtad avstampsplanka som ska föra Sveriges livsmedelssektor in i framtiden.
Dags att växla upp
Den nya strategin ska täcka hela livsmedelssystemet och innehåller allt från sänkt skatt på jordbruksdiesel till finansiering av svenska kockars deltagande i internationella kocktävlingar. Med ökad produktion som uttalat mål och mer mätbara riktlinjer än den tidigare strategin, skickas nu en signal: det är dags att växla upp. Strategin understryker vikten av lönsamhet och konkurrenskraft, och i en tid där globala utmaningar har satt vår livsmedelsförsörjning på prov, kan detta ses som ett välkommet besked för landets lantbrukare.
Konkreta mål får vänta
Den tidigare livsmedelsstrategin fick kritik för att vara just det – en strategi utan tydliga mål att mäta framgång mot. Nu ser vi en förbättring med mål som till exempel ökad självförsörjningsgrad av kött och mjölkekvivalenter till 80 procent och spannmål till 150 procent. Konkreta produktionsmål får dock vänta ytterligare på slutsatser från en nytillsatt utredning.
Nya satsningar både utmaning och möjlighet
Samtidigt görs satsningar på exportfrämjande åtgärder, vilket öppnar upp möjligheter för företag som vill expandera bortom Sveriges gränser. För svenska lantbruksföretagare innebär detta både en utmaning och en möjlighet. Att öka produktionen kräver investeringar, kompetensutveckling och anpassning till framtidens marknadsförutsättningar.
En röd tråd i den nya strategin är att det är lönsamhet och konkurrenskraft som ska leda till robusthet och motståndskraft mot oförutsedda påfrestningar på livsmedelssystemet. Med de nya exportsatsningarna måste vi förstå vad konkurrenskraft innebär, inte bara lokalt utan även på en global nivå. Vilka är våra konkurrensfördelar och hur lyfter vi fram dem på en global marknad?
Annan väg än Danmark
Det intressanta är att Sverige här går en helt annan väg än grannlandet Danmark. Med det så kallade Gröna Trepartsavtalet har den danska regeringen beslutat att minska livsmedelsproduktionen för att minska miljöpåverkan och klimatutsläpp. Detta står i skarp kontrast till Sveriges strategi, där ökad produktion ses som en del av lösningen – med argumentet att en ökning av svensk produktion kan bidra till lägre globala utsläpp genom att ersätta import från länder med sämre miljöstandard.
Risk med expansion?
Den svenska vägen innebär en tro på att konkurrenskraft och hållbarhet kan gå hand i hand. Men hur ska lantbruksföretagarna förhålla sig till detta? Är det dags att satsa på ökad produktion, eller finns det risker med att bygga upp en expansion som kan komma att bromsas in av framtida miljöpolitiska krav?
Oavsett vilket, står svenska lantbrukare nu inför en tid av förändringar. För den som vill växa kan detta vara ett gyllene tillfälle att ta del av stöd, exportmöjligheter och en ökad politisk vilja att stärka branschen. Samtidigt krävs en medveten strategi för att hantera risker och osäkerheter i en snabbt föränderlig värld.
Samuel Bäckelin, projektledare