Utsiktsplatser spelar roll

Solen skiner, fåglarna kvittrar och runt mig hoppar fyra glada labradorer, jag tar min morgonpromenad i de vackra beteshagarna och det infinner sig en slags frihetskänsla, den där känslan som första semesterdagen efter en större arbetsanhopning. Med våren kommer kalvarna och snart är de första lammen här, som nybliven pensionär ser jag fram emot att åter kunna vara närvarande på hemmaplan.

Nu lämnar jag jobbet efter att ha varit SLU trogen i snart tre decennier. Kan kanske uppfattas som fantasilöst och trist, men ack nej, med delade tjänster och ett SLU i förändring har det ständigt funnits nya utmaningar.

Men visst har det ibland blåst snåla vindar över SLU i Skara och många utredningar blev det som ifrågasatte om verksamheten skulle finnas kvar. Men med gemensamma krafter gick vi stärkta ur dem alla, även om den senaste satte djupa spår. Men det är historia nu. Det allra bästa är att utbildningarna som utvecklats i Skara lever och frodas i Uppsala, så vårt arbete var inte förgäves.

Mitt fokus är normalt hundra procent framåt, men idag kan jag tillåta mig att se lite bakåt och ser då SLU:s omvandling från min studietid på 1970-talet till det högt rankade universitet vi har idag. En imponerande resa. Samtidigt har våra samverkanspartners parallellt gjort en lika stor förändringsresa. Detta kräver ömsesidig respekt, lika viktig idag som det var under min studietid då vi med stolthet talade om SLU:s sektorsansvar.

Själv har jag haft förmånen att leva i olika världar, mellan akademi, näringsliv, utbildnings- och utvecklingsarenor… men med fötterna stadigt i det praktiska jordbruket. Det ger möjligheten att kunna se verksamheter från olika perspektiv. Jag önskar att fler skulle få möjligheten att kunna gå mellan teori och praktik och kunna byta utsiktsplats.

SLU är ett fantastiskt universitet som idag ligger mitt i händelsernas centrum med kunskap om framtidens största utmaningar. Och dessutom finns vi närvarande i hela landet! Men tar vi vara på detta? För mig har det varit en ynnest att få arbeta i Skaramiljön och kunna fortsätta stödja utvecklingen av det som mina företrädare bäddat för i mycket gott samarbete med anställda och samarbetspartners. Här möts gammalt och nytt, forskningsfront, närhet till lantbruk, innovationer och entreprenörskap i god samklang med vår omvärld. Det vi i dagligt tal kallat Skaramodellen och en Skara-anda där alla bidrar för verksamhetens bästa.

Nu får framtiden utvisa om vi lagt både ortsproblematiken och ortsmöjligheten bakom oss till förmån för ”ett SLU”. Kanske har dagens pandemi gjort mer för denna utveckling än vi själva hade kunnat ana. För nu spelar det verkligen ingen roll var vi fysiskt sitter.

Men min bestämda uppfattning är att den eller de utsiktsplatser vi har kommer att spela roll även i framtiden.